Cafét är så mysigt – scenen är så sorglig
När jag var yngre, för ett par månader sedan, trodde jag att ordentligt avfolkade småstäder bara fanns i USA. Att de där övergivna platserna där det ser ut som om ett dödlig virus spridits ut i brunnsvattnet och slagit ut invånarna inte existerade i Sverige.
Jag tänkte att avfolkade småorter mest var ett uttryck för en by där naiviteten är låg och husen billigare än de begagnade bilarna. En ort där grillen visserligen har gått omkull men det är också det värsta som har hänt.
Och även om vi har byar där ingen bor kvar så är det väl ordning och reda på platsen? I Sverige städar vi väl upp efter oss? Visst?
Det var en sval dag i slutet av juli när vi pressade in barnaskaran i bilen och stängde dörrarna.
Barn 3: ”Jag mår illa”
Barn 2: ”Jag vill inte höra den här låten!”
Barn 1: ”Det finns inget internet, what the FUCK alltså”
Barn 4: ”Jag vill åka hem”
Utmärkt, nu kör vi!
Med hjärtat fullt av kärlek och tvivel körde vi från vår östra sida av Småland in mot mitten.
Och vet ni vad vi såg?
Just det.
Icke överlevande bruksorter där bussen inte ens stannar om busschauffören blir kissnödig.
Den blå pricken som jag älskar att följa på min smarta telefon tog oss längre och längre in i landet och när vi såg vatten ropade alla i bilen ”TITTA VATTEN!”. Man vänjer sig lätt att leva vid vacker kustlinje.
Efter tjugo eller så mil hittar vi med hjälp av googlingen restaurang+barn+inte mc donalds ett litet ställe som ska ligga alldeles i närheten av den blåa pricken som är vi. Och i centrum av ingenting och utkanten av själva världen ligger det plötsligt. Ett urmysigt café i ett rött litet hus med White guide-skylt intill den låga dörren.
Barnen får välja så mycket och dyrt de vill, sådana här etablissemang ska gynnas.
Vi slår oss ner vid ett bord med spetsduk och solitär och tittar ut genom fönstret. Åt ett håll långtradare och bilar som brölar förbi som om de är livrädda att urinvånarna ska anfalla dem i långa skägg med höjda spjut om de saktar ner. Åt ett annat håll ligger en Konsumbutik där gräs växer ut från entrén. Lastkajen ser ut som en plantskola och jag kan svära på att en varg lever där inne genom att suga näring ur konserver.
Åt ett tredje håll en skola med samtliga fönster krossade. ”Skolan är stängd” anger en skylt på dörren i den händelse en stackars vilsen andraklassare skulle våga sig upp för trappan där som sädesfälten böja sig för vinden.
Cafét är så mysigt, personalen är så trevlig, kaffet är så gott. Scenen är så sorglig.
Vi betalar, köper någonting extra och kör vidare.
Jag vänder mig om och ser det röda huset försvinna med bilens hastighet. En röd prick som blir mindre medan en blå prick rör sig vidare med full fart framåt.
En ensam Konsumvarg ylar i julikvällen.
Veckans Jag kan inte tro att det är sant:
Jag kan inte tro att det är sant, men det är det, ”Så ock på jorden” är inte alls så dålig som man kan tro efter att ha sett trailern. Den är så otroligt mycket sämre. Vi skrattade på alla fel ställen och under vissa scener valde vi att titta på varandra istället för på duken.
Veckans Varning:
Nej men alltså på riktigt, ”Så ock på jorden” är den sämsta film som har tillverkats. Den där filmen som handlar om att det regnar hajar har inget att skämmas över.
Svenskt filmstöd ska gå till bra manus. Svenskt filmstöd ska inte gå till svensk filmdöd.