”Föredrar Zlatan framför Håkan Mild – tio dagar av tio”

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ronnie Sandahl undrar om 80-talisten klarar det hårda fallet

Bilden i tidningen föreställer en pressad ung folkpartist.

Han heter Nicklas Lagerlöf, 21, och är en av nyckelpersonerna i den politiska skandal som nu en smula kokett kallas ett svenskt Watergate.

Jag minns Nicklas från korridorerna på Ållebergsgymnasiet i Falköping. Det är inte mer än tre år sedan.

Jag tittar på bilden igen. Hans t-shirt bär trycket:

”Har vi inte hört det här vallöftet förut?”

Det är bilden av en före detta politisk karriär.

Jag träffade Nicklas senast för några veckor sedan. Han berättade att han kandiderade till riksdagen. Jag blev inte särskilt förvånad. Nicklas verkade glad. När vi skildes åt frågade han om jag fortfarande var blå.

– Eh... nej, sa jag.

Så vitt jag kan minnas har jag aldrig någonsin haft en politisk färg.

Med Nicklas var det aldrig någon tvekan.

Allt han gjorde såg ut att föra honom mot en karriär som politiker.

Nicklas var annorlunda än skolans andra bjäbbiga ungdomspolitiker med malätna palestinasjalar och mer eller mindre suspekta fikakonton.

Han var mer.

Ville mer.

Han stod där vid anslagstavlorna utanför matsalen med folkpartisponsrad t-shirt och mässade om individens frihet och jag tvekade nog aldrig på att det mest handlade om hans egen frihet men tänkte heller aldrig att det var särskilt konstigt.

Plötsligt slår det mig att detta var veckan då Sverige fick åttiotalisterna i ansiktet.

Kollektivet föll 1989, med muren. Sedan växte vi upp. Och gissa hur vi blev.

En generation som tio dagar av tio föredrar en Zlatan framför en Håkan Mild. En generation där självcentreringen går som en blodröd tråd genom allt vi gör.

Att jag plötsligt får konkurrens som Falköpings mest kände Bekymrade Unge Man svider naturligtvis även det i mitt lilla åttiotalisthjärta.

Ty vi är samma tids barn.

Vi som är ensamma men starka.

Vi som är livets mening.

Själv har jag alltid satt en stolthet i det: jag har slitit hårt, gått min egen väg, struntat i pekpinnar, litat på mig själv.

Samma sak med Nicklas. Han tog sig fram på egen hand. Han stod på egna ben.

Men sen då, kära åttio­talist? När benen viker sig? När alla flyr? När karriären rämnar? Hur fri är individen då? Är ensam fortfarande stark?

Fråga Nicklas Lagerlöf. I dag kan han veta svaren.

Fler Ronnie Sandahl-krönikor:

Ronnie Sandahl