Det är dystert att se hur veteranerna förnedrar sig själva
Det var förfärligt att se de socialdemokratiska veteranerna Ingvar Carlsson, Pierre Schori, Lena Hjelm-Wallén och Jan Eliasson förnedra sig på Expressens debattsida (18 oktober). Under den förryckta rubriken ”Nej – S lade inte grunden för dagens antisemitism” bedyrade de att de inte var antisemiter. De tog betäckning inte bara bakom Tage Erlander, vars kärlek till Israel är väl känd, fast den härrör från staten Israels socialdemokratiska ungdom, innan Israel blev en högernationalistisk ockupationsmakt. De gamla toppsossarna försökte till och med åberopa Olof Palme och hans motsats, när det gäller utrikespolitiskt omdöme, Göran Persson.
Det var häpnadsväckande läsning och ett dystert politiskt nederlag. Ungefär som att läsa en deklaration från påven om att han icke ständigt ber kvällsbön till Djävulen. Eller för att jämföra med en mindre storhet, Ulf Kristersson, försäkra att han verkligen inte vill socialisera bankväsendet och införa löntagarfonder.
Men med allvarligt bligande porträtt steg alltså dessa socialdemokratiska toppolitiker ut i offentligheten för att förneka att de var något så enfaldigt och reaktionärt som antisemiter. Hur blev en sådan intellektuell härdsmälta möjlig?
Det såg i alla fall ut som om det bara var ett svar på ett inlägg på samma debattsida tre dagar tidigare från en okänd politiker vid namn Stefan Dozzi, presenterad som generalsekreterare i Vänskapsförbundet Sverige-Israel.
Stefan Dozzi anförde de vanliga flosklerna om att ”Israels hand är ständigt utsträckt till fred och Israel är Mellanösterns enda demokrati”, men han hoppades också att Sverige nu kunde få en högerregering som snabbt kunde rensa bort den nuvarande regeringens ”judefientliga” politik, en politik som rent av, dock utan närmare förklaring, ”kostat människoliv”. Samt hoppades generalsekreteraren att en ny svensk högerregering skulle dra in all u-hjälp till den ockuperade palestinska befolkningen. Ett mer apart och oavsiktligt komiskt argument i Dozzis uppräkning var att Sverige ”hade mycket att lära av Israel om integration”. Han kan då knappast ha syftat på miljoner av icke önskvärda araber inom Israels fögderi.
Primitiva argument av det slaget är gängse bland Israels försvarsadvokater och går att bemöta för den som gitter. Mellanösterns enda demokrati? I så fall för judar men inte för araber. En ständigt utsträckt fredshand? Den handen höggs av i november 1995 med mordet på premiärminister Yitzhak Rabin och högernationalisternas knappa valseger kort därefter. Där dog det socialdemokratiska Israel. De som sedan dess haft makten är nationalister, extremnationalister och ultraortodoxa religiösa extremister som alla är fullständigt överens om att inte avträda en tumsbredd av det heliga landet till araber. Ockupationen är alltså för alltid.
Dessa politiska krafter kommer med all säkerhet att vinna kommande val. Utvecklingen i Israel går åt samma håll som den i Ungern och Polen, den ena anti-demokratiska lagen efter den andra hetsas igenom i knesset (parlamentet), och innan ni nu kastar er på tangenterna föreslår jag att ni läser Nathan Shachars reportage i DN (25 september) om nedmonteringen av demokratin i Israel. Där finns också en förteckning över den senaste tidens antidemokratiska nya lagar.
Nathan Shachar är högerman och israelisk nationalist och DN:s korrespondent i Israel. Och det är han, inte jag, som skriver: ”I takt med avdemokratiseringen kompliceras Israels relation till världens judar och till de demokratier Israels ledare förr ville likna – samtidigt som banden till kristna sekter och till auktoritära regimer stärks.”
Så visst funnes det stora möjligheter till en kritisk diskussion om Israel. Inte bara när det gäller konsekvenserna av en permanentad ockupation. Utan också när det gäller den pågående avdemokratiseringen.
I det kritiska läget griper Israels försvarsadvokater som vanligt efter det argument som kan tysta all obehaglig diskussion. Fram med antisemitkortet.
De måste ha jublat när de såg de socialdemokratiska veteranerna förnedra sig med att på vid gavel öppna dörren till frågan om socialdemokratisk antisemitism. Det fiffiga med den fällan är ju att ingen kan bevisa sin egen oskuld. Trots att de minst sagt politiskt erfarna gamla sossarna kände till fällan gick de i den.
Skälet till att påven inte går ut och offentligt försäkrar att han inte ber sin aftonbön till Djävulen är inte att det vore en orimlig och osann anklagelse. Det är mer sofistikerat än så. Sade Hans Helighet något sådant skulle han för resten av sin ämbetsperiod bli klavbunden av diskussionen om sitt förhållande till Djävulen, ständigt ifrågasatt och ständigt avkrävd nya försäkringar om sin oskuld. Till kritikernas allt mer förtjusta hånskratt.
För övrigt anser jag att ...
... det var tur att den kristdemokratiska riksdagsledamoten Caroline Szyber åkte fast på stöld av skattebetalarnas pengar och reseräkningsfusk. I en högerregering hade hon kunnat bli justitieminister, alltså en bock som trädgårdsmästare.
... det var för väl att inte den ryggradslöse karriärjuristen Fredrik Wersäll valdes in på juriststolen i Svenska Akademien. Jag har i alla fall dragit mitt strå till stacken genom att ivrigt rekommendera honom för att få Horace att dra öronen åt sig. Kanske funkade det?