Jag är rädd – men jag måste se filmen

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Bröderna Coen är bäst. Inga andra filmmakare kommer i närheten, om jag får bestämma. Ända sedan jag satt på helspänn genom ”Blood simple” på Göteborgs filmfestival i mitten av åttiotalet har de haft mig i sitt grepp.

Men nu är jag rädd att det är slut mellan oss.

Så rädd är jag för deras nya film.

”No country for old men” är en fantastisk film. Det vet jag utan att ha sett den. Det räcker att veta att det är bröderna, det är Texas, det är knarkpengar och det är hyrda mördare. Det är allt jag gillar, och därför vet jag att det är en bra film.

Problem 1: Den är våldsam. Den är inihelvete våldsam.

Problem 2: Det är inte jag.

Jag vet inte om det är jag eller filmbranschen som förändrats, men med stigande ålder tycker jag det blir svårare och svårare när blodet sprutar och folk dör mitt framför ögonen på en. Fast i ärlighetens namn minns jag att redan vägtullsscenen i ”Gudfadern” kändes skakande 1972, och Sam Peckinpah eller Scorsese var ju inte heller att leka med på sjuttiotalet.

Det där är dock småpotatis för dagens unga som gjorts immuna av Tarantino.

Jag läste först om ”No country for old men” i nån amerikansk tidning. Minns att det stod att den var skrämmande och outtröttligt våldsam. Sedan dess har jag levt i fruktan. Och längtan.

Jag vet att jag vill se den. Men jag är rädd för vad jag ska få se.

Mördaren har en portabel slaktmask. Han jobbar med tryckluft. Och han är ”en psykopatisk massmördare som inte har några mänskliga drag”.

Det har jag, och jag rör mig runt filmen som en skrämd katt. Folk pratar om den, jag frågar lite om våldet, lite en passant för att kamouflera att jag egentligen är hysteriskt intresserad. De berättar tills jag stoppar dem. Jag läser om filmen, både på svenska och engelska: a better description for the movie might be “no movie for weak stomach”.

Jag läser recensioner av folk jag litar på. Och jag förstår till slut att jag inte har någon utväg. Jag bara måste se filmen. Även om den dödar mig.

När jag skriver detta har jag brutit isen. Jag har sett trailern. Sju gånger. Nu vet jag hur slaktmasken fungerar och hur den bisarre mördaren låter och ser ut. Men framförallt vet jag att filmen verkar helt fantastisk. Så jag är redo att möta Chigurh.

Och om jag förstått saken rätt lär Colin Nutleys nya vara en betydligt mer plågsam filmupplevelse.