Jan O Karlsson en sällsynt duktig kille
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-11-05
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Om självuppfattning vore lönegrundande så skulle migrationsminister Jan O Karlsson ha dubbelt så mycket som de där 124 000 efter skatt som det blivit sånt liv om. Det är sällan man hör och ser en så uppenbart duktig kille ta plats i världens mest kompetenta regering.
Första gången jag registrerade mannens tillfredsställelse över sina egna kvalifikationer var i en radiointervju i somras. Det kan ha varit Ekots lördagsintervju, jag minns inte så noga. Kommer inte ens ihåg vad man pratade om. Däremot minns jag intrycket som han förmedlade genom etervågorna: här är en kille som vet bäst vad han pratar om och fan ta den som ifrågasätter. Faktum är att jag satt trollbunden vid transistorn.
Gång på gång sträckte Jan O Karlsson upp radioreportern på det magistralt mästrande sättet som Göran Persson kan komma undan med men som för övrigt gick ur tiden ungefär samtidigt med Gunnar Sträng.
Kompetent – you bet. Betydelsefull – det kan du skriva opp. Självsäker – han skrev läroboken i ämnet.
I går kunde vi ta del av den igen, den där utstrålningen kanaliserad genom nyhetsreportrarnas mikrofoner och radions högtalare. Regeringens stöddigaste minister skrattade när journalister frågade om hans rejäla pension på över 80 000 kronor i månaden. Sedan mästrade han media med en sammanbiten föreläsning om hur EU:s komplicerade regelverk gör det omöjligt att avstå från pengarna.
Den stackarn sitter alltså fast i ett ekonomiskt slavkontrakt. Det uppstod då han tjänstgjorde vid EU:s revisionsrätt och därvid drabbades av en pension som kommer att förfölja honom i långeliga tider. Tillsammans med statsrådslönen gör det honom till regeringens bäst betalde minister.
När magister Karlsson föreläst om de komplicerade EU-reglerna som tvingade på honom pensionen i fråga var det någon reporter som framkastade möjligheten att under ministertiden avstå EU-pengarna till någon lämplig hjälporganisation som till exempel Amnesty – då fräste han ur sig repliken: ”Det är min ensak vad jag gör med pengarna.”
Oddsen för att Jannes euro fördelas filantropiskt är ungefär lika stora som att en tant i Vara vinner 31 miljoner på Bingolotto. Det kan med andra ord hända, men känns inte särskilt sannolikt. Han verkar inte vara den typen.
En minister ska självklart ha bra betalt och för mig får han köpa racerbåtar för pengarna. Däremot är det intressant att studera hur en nybliven minister närmast aggressivt försvarar sina förmåner med en argumentation som liknar ”jag lydde bara order”. Det är vi inte vana vid.
I all sin kompetens har Jan O Karlsson uppenbarligen missat några fundamentala saker, som till exempel a) att en socialdemokratisk minister inte får tjäna så enormt mycket pengar b) att om han ändå av elaka EU tvingas tjäna så mycket pengar måste han ådagalägga en betydligt ödjukare attityd och c) att man inte sträcker upp reportrar i frågor som upprör halva svenska folket. Då kan man bli pensionerad snarare än man tror.