Jag är beredd på att börja om från början
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-10-08
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag har inte alltid varit så här framgångrik med egen kolumn i Nordens största tidning och en tillvaro där jag tjänar bra på att behärska alfabetet. I början av mitt yrkesliv räknade jag skruvar, körde truck och lyfte lådor. Och jag kan tänka mig att göra det igen.
Ni vet hur världen ser ut. En oljetanker brinner, ett storföretag störtdyker, en diktator hotas till livet av en tveksamt vald president.
Någon har kärnvapenkapacitet, en annan förbereder kemisk krigföring och även om de fasta boräntorna sjunker så finns det inga garantier för att du kan dricka champagne i morgon eftersom vad som helst när som helst kan hindra dig.
Du kanske inte ens kan dricka vatten. Vad som helst kan hända.
Därför måste man vara beredd på det värsta. Åtminstone måste man vara beredd på att gå tillbaka till gaffeltrucken, svänga några varv på den spegelvända ratten och därefter kavla upp ärmarna och börja jobba som förr i tiden.
Lasta lastbilar, bära bananer, sortera skruvar, packa paket, bära boxar, leverera lådor medan en förman ryar och kollar att man inte fuskat med stämpelkortet.
Det var så jag förtjänade mitt levebröd medan både Nationalteatern och Ebba Grön skrev sånger om min verklighet. Men en working class hero var inget för mig att satsa på, och därför hamnade jag bland bokstäverna istället. Tack, mina svensklärare. Tack, Facitskolans maskinskrivningskurs. Tack, Bengt Carlsson på journalisthögskolan.
Som världen ser ut måste man ha en reverserad karriärstrategi. I stället för att bara blicka uppåt måste man vänja sig vid att titta ner och tillbaka, även om det svindlar i både plånboken och läckergommen.
För vem har sagt att just du kom till världen, för att ha lycka och välgång på färden? Ingen, faktiskt. Åtminstone inte till mig, och därför sitter det alltid någon liten jävel på axeln och viskar att en vacker dag kanske det är min tur att rasa ner för stegen och börja om från början.
Okej. Jag är beredd. Jag kan köra truck och jag orkar lyfta lådor. Till och med torka stjärt finns med på meritlistan.
Jag skriver inte detta som nån kvasimedlidsam betraktelse över att Ericsson ska göra sig av med ytterligare 1 600 personer (även om den dystra nyheten stärker min uppfattning). Snarare är det en signal till alla framgångsrika ungtuppar som så hjärndött och obesvärat utstrålar sin egen professionella odödlighet.
Skulle till exempel tro att det är rätt många ”IT-strateger” och ”webdesigners” som delar ut morgontidningar och pantar flaskor för att fixa bostadsrättslånen. Fortfarande lama av chock över att något så sött kunde bli så surt så snabbt.
Tycker jag synd om dem? Ja, för jag är inte elak ens mot människor som gav oss pop up-fönster i datorn fastän det var det sista vi önskade. Men mest för att ingen hade lärt dem att köra truck och dessutom att betrakta det som ett respektabelt sätt att leva. Eller som Jimmy Cliff alltid brukade säga: ”The harder they come, the harder they fall”