Tullen kan befria mig från nikotinet

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Sitter här och läser om en pågående rättssak i USA där tobaksbolagen stäms till höger och vänster av rasande cancerpatienter som trodde att light-cigaretter var hälsosamma. Inte exakt, men ungefär så.

Högsta domstolen har beslutat att det är fritt fram för en grupp medborgare i Maine att stämma tobaksbolaget som äger Marlboro Lights. Kärnpunkten – om jag förstått saken rätt – i anklagelserna handlar om falsk marknadsföring. Tobaksbolaget anklagas för att ha marknadsfört cigaretterna som ”light” trots att man visste att de inte var mindre farliga än vanliga cigaretter.

Händelsen betraktas som ett genombrott, eftersom tobaksbolagen tidigare varit skyddade mot den sortens juridiska angrepp.

Gott så. Kanske är det ännu ett steg mot det enda rimliga, som ju vore ett globalt totalförbud mot tillverkning och försäljning av cigaretter.

Det är snart ett helt år sedan jag en morgon klev ut på balkongen för att röka dagens första cigg, men i stället knycklade ihop paketet och bestämde mig för att det var dags att lägga av. Efter 30 års slaveri skulle jag befria mig själv.

Nu, alltså snart ett år senare, tittar jag med förvåning varje gång en medmänniska för en cigarett till munnen och suger i sig kolmonoxid, tjära och all annan skit som packats ihop i den lilla stinkpinnen. Någon enstaka gång kommer en sekundsnabb påminnelse om hur fruktansvärt gott det kunde vara – men för det mesta känner jag mig mest frågande inför det otroligt konstiga att det ännu finns folk som röker.

Inte fördömande, men förvånad. På behörigt avstånd verkar det ju så extremt märkligt att man frivilligt utsätter sig för det. Nästan lika crazy som att cigaretter tillverkas, marknadsförs och säljs.

Men okej, jag snusar.

Och därmed faller glorian inte bara på sned utan rakt ner i marken där den går i kras. Min äckligt nyfrälsta fasad krackelerar. Jag snusar. Jag är nikotinist. Det enda jag egentligen har lyckats med är att kamouflera mitt missbruk. Jag är fortfarande fast i nikotinets våld.

Om en vecka finns dock det en chans att jag slutar snusa också. Då landar vi nämligen i Singapore, där det bland mycket annat är förbjudet att snusa – och även att föra in snus.

Jag reser med två stockar Grovsnus i väskan. Om slumpen vill blir jag stoppad av en nitisk tulltjänsteman.

I så fall lovar jag att möta honom som en befriare.