Njutning, det enda som stiger i värde

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Att mitt under brinnande finanskris plötsligt frossa i champagne, ostron, kaviar och goda ostar är kanske inte särskilt taktfullt. Å andra sidan har vi ingen anledning till någon större respekt för varken börshajar eller bankirer. Så vi slurpar på.

Vi lyfter våra glas mot den flödande solen, nickar leende över det dignande bordet – och utbringar en skål för livets goda.

Vad skulle vi annars göra? Det var ju bara en historisk slump som gjorde att vår länge planerade njutarresa råkade sammanfalla med värsta veckan på världens penningmarknader. Så medan börsbulletiner och nyhetsflashar duggade tätt satt vi i solen på den franska västkusten och mådde som prinsar.

Vi är ett gäng medelålders njutare som en gång om året reser oss från söndersuttna stolar och belamrade skrivbord. Sen tar vi våra surt förvärvade pengar och sätter oss på ett plan någonstans där maten är godare och livet känns ljuvare.

Vi stiger upp på morgonen och blickar ut över landskap där dimman besegras av en sol med svensk sommarvärme. Vi äter sakta frukost med traktens bästa råvaror, snart följd av en tretimmarslunch med lika många flaskor vin. Vi dricker, pratar, äter, skrattar och skålar.

Och just denna gång känns det som att vi gör det mest förbjudna.

Herregud, kapitalismen krackelerar, börserna dyker, ingen går säker och där sitter de och sköljer ner ostron med champagne! Skrattar gör de också. Har de ingen skam i kroppen?

Nej. Det har vi inte. Krisrapporterna flåsar oss i nacken, men vi viftar bort dem som flugor. Vi har inga optioner eller bonusar. Vi jobbar hårt för pengarna och nu sitter vi i vår egen finansiella bubbla av temporär lyx.

Som just denna gång råkar befinna sig i den franska kaviarens mekka, tvärsöver floden från världens bästa vindistrikt. Vår värdshusvärd kör en runda på morgonen och väljer ut godsaker till oss. Tycker vi om ostron? Vill vi ha ost innan desserten? Och i så fall med vilket vin?

Ju äldre man blir desto viktigare blir sådana frågor. Det enda som har ett stigande värde är njutningen. Och för varje ny resa fyller vi våra själsliga konton med vänskap, upplevelser, kärlek och minnen.

Det är vårt gemensamma humankapital, och jag kan äta åtskilliga liter potatissoppa för att ha råd med en äkta vichyssoise mellan varven.