Reinfeldt borde börja med att höja statsrådens pensionsålder

Lena Mellin

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2012-02-08

Ett råd i all vänskaplighet, Reinfeldt.

Börja städa uppifrån.

Med riksdagsleda­möternas och stats­rådens pensioner.

Politiker i stat och ­kommun har generösa ­pensionsvillkor. Så generösa att de nästan alltid ­försämras litegrann så snart något media granskar dem.

Det brukar försvaras med att politiker kan bli av med jobbet över en natt. Det gäller i allt högre grad även vanliga löntagare.

Alltså har statsminister Fredrik Reinfeldt (M) chans att föregå med gott exempel. Alltså höja pensionsåldern för ministrar och riksdagsledamöter.

För Fredrik Reinfeldt har nämligen rätt. Vi måste jobba längre. Alternativen är inte kul.

Sveriges befolkning ökar med 900 000 personer till 10,3 miljoner 2030. Den snabbast växande gruppen är 65-plussarna. De ökar med 30 procent till 2,3 miljoner personer.

Gruppen yrkesaktiva, mellan 20 och 64 år, växer inte alls lika fort. Ökningen väntas bli 150 000 personer eller 5,6 procent.

Färre ska alltså försörja allt fler – förutsatt att vi fortsätter i uppkörda hjulspår. Men eftersom det är svårt sysslar många av

världens ledande politiker med hur de ska få ekvationen att gå ihop, exempelvis det möte med nio premiär­ministrar med Reinfeldt och David Cameron i spetsen som inleds i kväll.

Scenarierna är tre.

Scenario 1. Vi gör som Fredrik Reinfeldt tycker. Vi slutar inte jobba vid 64,3 års ålder som i dag utan fort­sätter till 70 – 75 års ålder.

Fördelen med det är att vård, omsorg och skola då kan få ungefär samma ­resurser som i dag. Eller till och med lite mer för att ta hand om de många åldringarna.

Nackdelen är det kräver förstående företagare. De äldre är visserligen allt piggare allt längre upp i åldrarna. Men forskningen ­visar att förmågan att ta till sig nya saker börja svikta vid 60.

En annan nackdel är att människor inte har lust att jobba till 75. Silverlivet är belöningen efter ett långt yrkesliv.

Scenario 2. Vi fortsätter att gå i pension vid 65.

Det kommer ställa höga ekonomiska krav eftersom 5,6 miljoner yrkesarbetande inte bara ska gno ihop välfärden till sig själva utan även till 4,7 miljoner unga och gamla.

Att upprätthålla samma standard som i dag i vården, äldre- och barnomsorgen och utbildningssystemet, blir helt enkelt omöjligt. Vården och skolan kommer kort och gott att försämras (förutsatt att produktiviteten i dessa personalintensiva branscher inte ökar radikalt).

Scenario 3. Vi fortsätter att gå i pension runt 65.

Det ställer samma hårda krav på de offentliga finanserna som i scenario två. Men i stället för att dra ner kvaliteten i kollektiv­trafiken, vården och skolan införs nya avgifter samtidigt som de gamla kraftigt höjs.

Det vore ett brott mot den svenska modellen. I dag står även moderaterna bakom att vården ska vara generell och skattefinansierad.

I dag är pensionsåldern flexibel mellan 61 och 67 år. Alliansen lovade i sitt valmanifest 2010 att man skulle få rätt att jobba kvar till 69 år. Den förändringen har ännu inte genomförts.

I sitt tal i Almedalen i somras fortsatte Fredrik Reinfeldt att tala om vikten av att vi jobbar längre än vi gör i dag. Finansminister Anders Borg sade då att han minsann tänkte fortsätta till han fyllde 80.

Det handlar om ­ändrade attityder. Och där kan Reinfeldt föregå med gott ­exempel.

Hur länge måste vi jobba?

Nio av tio läsare vill inte jobba till 75. Men ju äldre vi blir desto längre måste våra pensionspengar räcka. Är du beredd att sänka din standard för att gå i pension vid 65?
15.00 pratar vi pensionsålder med Gunnar Axén (M). Ställ frågor redan nu! /Karin Magnusson