Jimmie Åkesson har inga horn i pannan
Jag sitter på Orientexpressen hem.
Den kallas så i folkmun, den gröna linjen i Berlins tunnelbana som går mot de turkiska delarna av Kreuzberg.
Det är en ljummen onsdagskväll, kanske vårens första, och jag har sett The Reader på bio.
Filmen handlar om åren efter Förintelsen i ett skuldtyngt Tyskland där väldigt många vanliga medborgare hade hinkvis med blod på sina händer.
The Reader är en usel film.
Men det som är intressant är omvärldens bild av att Förintelsens skurkar uteslutande var blåögda sociopater med lustiga mustascher och snedlugg.
Det var därför Kate Winslet för några veckor sedan tilldelades en Oscar för sin roll som pilsk före detta SS-vakt.
Det är ingen stor prestation.
Hon spelar vanlig.
Men i Hollywood står man häpen inför detta sanslösa porträtt av ondskan.
Det är som när tioåriga Bobby plågades till döds i Småland och allt vi undrade var hur en faluröd stuga kunde rymma så mycket ondska.
Eller som när de första bilderna av Hagamannen kablades ut och allt man såg var en vanlig snubbe med innebandyfrisyr och fast anställning.
Monstret såg ut som vem som helst.
Inga horn i pannan.
Eller som när svagt pålästa journalister närmar sig Sverigedemokraterna i tron om att de ska finna Lucifer och hans hantlangare om de bara skrapar lite med nageln.
Men så står de där framför Jimmie Åkesson, nyper honom i kinden och inser att hans hud är ungefär som alla andras hud och hans huvud är funtat ungefär som alla andras huvuden.
Inga horn där heller.
I Tyskland glömmer man inte att det bor ett monster i varje människa. Skulden är konstant. Men i Sverige blir vi lika förvånade varje gång.
Och det är den föreställningen om ondska, den förbannade blåögdheten, som Sverigedemokraterna går till val på.
Bilden av att det okända är det farliga. Någon med albanskt pass. Någon som inte är din arbetskompis.
I Sverigedemokraternas värld är hustrumisshandlare svartmuskiga män som slår sina fruar för att det tillhör deras kultur.
I den verklighet som grundar sig på statistik och kunnande handlar det däremot oftast om en Larsa eller en Jocke, snubbar i rakt nedstigande led från Birger Jarl, som slår sina fruar för att de råkat salta för mycket på söndagskalopsen.
Men den världen är mycket krångligare, den där ondskan kan se ut som Kate Winslet.