De flesta normala blir glada av prylar
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-04-21
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Har ni hört historien om käringen som skulle köra bil och alltid började med att dra ut choken för att kunna hänga upp handväskan?
Den är lite gammal, det medges.
Numera har ju bilarna automatchoke.
I vilket fall så handlar den största kulturdebatten på länge i Sverige om just handväskor.
Men den handlar inte om vilka handväskor som helst: inte om varför damer måste bära runt på så mycket grejer hela tiden, inte om det tvivelaktiga med bögslungor, inte om tantväskor eller aftonväskor eller handväskans historia eller handväskan som vapen.
Debatten handlar om hur mycket en handväska får kosta. Priset på en handväska har blivit en slags symbol för hela diskussionen om konsumtionssamhället, om vad som är moraliskt rätt och fel.
Jag kan inte säga att skriverierna engagerat mig. De består mest av gnäll och avundsjuka. Dock lever jag i ett äktenskap. Och min fru gör ingen hemlighet av sin glädje åt debatten.
Hon älskar handväskor. En gång köpte hon femton stycken i Hongkong. Nej, de kostade inte 70 000 kronor, som en bag i debatten gjorde eller inte gjorde.
Vill man betala så mycket får man åka till Paris och köpa en jättestor galonväska hos Louis Vuitton. Galon! När jag var liten hade vi galonbyxor och de var inte ett dugg dyra, men det är en annan historia.
Skälet till fruns glädje är att en tidning hade illustrerat ett av debattinläggen med en precis likadan väska som hon just köpt på en annan semesterresa. Hon hade gett 500 kronor för väskan på en marknad. Vilket var minst 400 kronor för mycket, i mina ögon. Vid Stureplan kostar en exakt likadan väska 7 500 kronor. Hon har kollat, och anser att hon tjänat 7 000 kronor.
Vi ser det lite olika, helt enkelt.
Men visst blir de flesta normala människor glada av prylar. Själv hade jag nio båtar som mest, vilket var ganska opraktiskt eftersom de flesta låg på land i dåligt skick. Samtidigt hade jag 400 målningar med fiskargubbar. Det är så där. Man blir lite manisk ibland och börjar samla på
gamla klockor, maskiner, skrot eller något annat som gör livet festligt.
En del människor samlar på frimärken. Andra på spypåsar från flygmaskiner. Jag känner en kille som samlade på sifoner och 70-talskavajer. Att samla på böcker anses finare än att samla på stentroll, även om det inte är texterna i första hand utan inbindningar och förstaupplagor som driver bibliofilen. Det sitter i sedan stenåldern. Då samlade folk mat. Nu samlar vi prylar.
Det är miljövänligt att samla på grejer.
De som säger att prylar inte betyder något snackar skit. Vi behöver prylar, egna eller andras, för att överleva.
Jag gissar att många fattiga människor i Kina eller Indien håller med. De kanske samlar till en cykel eller en tv-apparat eller rent av en bil så att de kan ta familjen på söndagsutflykt. Är det prylhysteri? Jag tycker att det är förnuftigt.
De kunde inte protestera i Dagens Nyheter på den tiden, men jag ger mig fan på att några människor ändå var emot hjulet när det uppfanns.
Att en av skojarna som just nu sitter inne för insiderbrott på börsen köpte gammal champagne på Stureplan för 75 000 kronor är förkastligt, för han gjorde det med andras pengar. Men om någon skulle vilja köpa en handväska för 70 000 kronor, så varför inte?
Nyttan av en vara bestäms av användaren.
En enrummare i centrala Stockholm kostar numera cirka två miljoner kronor. Bensinen närmar sig tolv spänn. Matpriserna knäcker barnfamiljer på löpande band. Och de fina auktionshusen säljer massor med svindyra grejer som inte fyller någon som helst praktisk funktion.
Men debatten handlar om handväskor?…
Var går gränsen för köphysteri? Vid vilken prisnivå blir köpet av en specifik vara ett exempel på lyxkonsumtion?
Det kan inte de som gnäller bestämma. Kanske är det därför de känner sig så frustrerade.