Trots bostadsyra cashar de inte in
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2007-08-07
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
En vacker sommarkväll 1968 trampade jag min första riktiga cykel på en grusväg mellan hagar, ängar och skog. Solens vackra släpljus gav hela landskapet ett skimmer.
Igår, nästan 40 år senare, är det märkligt nog samma solljus över Angered. Men allt annat är förändrat. Bonnlandet blev miljonområde, grusvägen asfalterades och höghusen kastar skuggor.
Jag rullar genom Lövgärdet, rubrikernas problemområde. Det ryker mellan träden. Grilldoften söker sig genom sidorutan. Några tjejer går stavgång med raska steg. I busskuren sitter två killar och liknar Zlatan, faktiskt.
Min barndoms landsbygd förvandlades på några få år till ett av norra Europas största bostadsområden. Stora höga hus monterades ihop som av grått Lego. Hit flyttades finnar, juggar, turkar. Sen kom chilenarna, på flykt. Vietnameser, somalier, iranier och för inte länge sen en ny flyktingvåg från ett krig i Europa.
Majoriteten av göteborgarna har ingen eller bara en diffus bild av Angered. En mur omsluter hela det stora området. Den börjar vid Hjällbo och är osynlig för blotta ögat, byggd av fördomar, rädsla och okunskap.
Den som vill ser bara skit. Det finns skit. Kriminella kids, fullvuxna gangsters, klanledare, uppviglare, hopplösa socialfall och människor med tillvaron upp och ned. Sånt måste hanteras med lag och ordning och stöd.
Det finns några riktiga skamfläckar. Bredfjällsgatan i Hammarkullen. 300 meter tiovåningshus, byggt från en spikrak räls för maximal rationalitet. Att riva den negativa symbolen vore en välgärning.
Men annars. Angered är vackert. Från utsiktsplatsen i Rannebergen ser man till Vinga fyr i klart väder. Skog och grönska och sjöar finns i överflöd. Det joggas och kickas boll på gräsplanen hemmavid.
Radhuspriserna är ett klipp. Nya fina områden bildas. Allt fler vita svenskar flyttar hit för att de vill. Med varje inflyttad svensk minskar obalansen. Och omvänt. För varje Zlatko eller Ahmed som lyckas lämna Angered blir också Göteborg bättre.
Pudelns kärna: I Angered bor många människor som inte släpps genom den osynliga muren. Läkare kör taxi. Folk med fel namn får inte jobb. Kapitalbasen är svag. Angered cashar inte in på aktieuppgången. Här görs inga avdrag för hemnära tjänster. Ingen kan spruta champagne på skoj.
Det går bra för Göteborg. Skandinaviens tredje största stad har ett sagolikt flyt på många centrala områden. Men segregationen är som gjuten i cement.