Idoler och rörmokare – inte lika inför lagen
En sensommardag kom ett pressmeddelande.
Polisen i Norrbotten sprack nästan av stolthet: vi är näst bäst i landet på att klara upp brott!
En länspolismästare intervjuades om den allmänna förträffligheten. Kanske serverades prinsesstårta på stationen.
Men strålkastarljuset från rikspressen uteblev. Inga stora rubriker. Inte ens några små.
Tre månader senare stod polisen utanför Arcushallen i Luleå och väntade på en rocksångare.
Det hade inkommit ett tips om att Idol-deltagaren Jay Smith eventuellt hade rökt hasch tre veckor tidigare på en fest i Helsingborg. Ett brott med samma straffskala som en snattad kexchoklad.
Och det hade kanske inte blivit samma pådrag om tipset hade gällt en rörmokare på tillfälligt besök hos sina kusiner i Luleå, en rörmokare som för tre veckor sedan eventuellt rökte några haschbloss på en hemmafest i utkanten av Herrljunga.
Men nu gällde det en rocksångare.
Strategin var förstås lika ogenerat populistisk som när popstjärnan Andreas Kleerup greps mitt under Grammisgalan: en känd brottsling är mer värd än en okänd, eftersom den förre ger publicitet.
Och publicitet kan, förutom klappar på axeln, också resultera i ökade anslag och resurser.
Med andra ord: en rörmokare och en rocksångare är inte längre lika inför lagen.
Det mest förbluffande exemplet på polisens nya pr-verksamhet är hämtat från Gävle.
Hösten 2008 greps artisten Ken Ring i samband med en konsert. Senare den kvällen skrevs – obegripligt nog – ett pressmeddelande som faxades ut till svenska redaktioner: Ken Ring är misstänkt för våldtäkt. Flera medier valde att publicera.
Inte nog med att polisen gjorde en nyhetsvärdering – en våldtäktsmisstänkt rörmokares namn hade självfallet aldrig faxats ut till medierna.
Påståendet visade sig dessutom vara fel. Ken Ring hade inte ens varit misstänkt för våldtäkt.
Men för en dag framstod polismyndigheten i Gävleborgs län som synnerligen ivriga och handlingskraftiga.
Precis som sina alerta kollegor i norr.
Och det ska kanske sägas att rocksångares rätt att röka braj inte är någon hjärtefråga för min del.
Men det är djupt obehagligt när polisen prioriterar brott med samma metoder som en pr-byrå.
För frågan är förstås vilken som är nästa strategiskt utvalda grupp.
Rörmokare?