Därför borde EU inte få Nobels fredspris
I dag är det Nobeldagen.
Här i Sverige tänker vi på vetenskapliga landvinningar och fest.
I Norge tänker de på EU.
Den norska Nobelkommittén utser årligen vinnaren av Nobels fredspris. Valet brukar ofta vara omdiskuterat.
Men frågan är om inte årets val är det märkligaste sedan Barack Obama fick priset knappt elva månader efter han svurit presidenteden 2009. Världshistoriens snabbaste nedrustare?
Kommittén, ledd av förra statsministern Torbjørn Jagland, har i år utsett den Europeiska unionen till fredspristagare.
Vissa tycker det är helt rätt. Exempelvis utrikesminister Carl Bildt som direkt efter tillkännagivandet twittrade ”välförtjänt och väldigt viktigt”.
Andra ställer sig mer tveksamma, för att inte säga direkt negativa. Till den gruppen hör jag. EU borde inte ha fått fredspriset och skälen är följande.
1. En mansålder har gått. Kol- och stålunionen bildades efter andra världskriget med det uttryckliga syftet att fläta samman främst Tysklands och Frankrikes stålproduktion så att de aldrig mer skulle kunna bekriga varandra. Tanken var god och sedan dess har faktiskt inget EU-land startat krig mot ett annat, i alla fall inte med andra vapen än de verbala.
Men andra världskriget tog slut för 67 år sedan. En hel mansålder har gått. Alfred Nobels testamente talar uttryckligen om att hans pris ska ges till dem ”under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nyttan”.
Men vad har EU gjort för världsfreden i år? Inte mer än många andra om du frågar mig.
2. EU är en organisation. Nobelpriset ska premiera individuella prestationer, inte organisationer. Den norska Nobelkommittén tummar visserligen ofta på den regeln men vad gamle Alfred tänkte framgår tydligt av hans testamente.
Det är människor utan hänsyn till nationalitet, ”den värdigaste erhåller priset, antingen han är Skandinav eller ej.” Kvinnor var inte aktuella 1895.
3. Projektet har aldrig varit lika skakigt. Först struntade euroländerna i sina egna regler. Sedan öste de ut stålar för att stimulera ekonomin. Sedan fick de söka nödlån, arbetslösheten ökade i vissa länder till groteska nivåer. Kravaller och våldsamma demonstrationer avlöser varandra i krisländerna.
Dessutom är sammanhållningen mellan länderna den sämsta sedan början på 1980-talet. Ska man få pris för det?
Att rådspresidenten Herman Van Rompuy, 65, EU-parlamentets talman Martin Schulz, 57 och kommissionens ordförande José Manuel Barroso, 56, tar emot priset gör inte saken bättre. Bara ännu sämre.
Fem saker att hålla koll på i veckan
Nya översättningsbråk?
Litteraturpristagaren Mo Yan läser egna texter, samtalar med forskare, översättare och publik på Stockholms universitet. Upplagt för nya översättningsbråk orkestrerade nestorerna Göran Malmqvist och Per Wästberg? Sannnolikt inte, Nobeldagen kräver viss solennitet.
Nya bottensiffror?
I höst är det tio år sedan omröstningen om att byta kronan mot euro. Det blev ett ljungande nej. Då talades det om en ny folkomröstning om tidigast ett decennium. Det är det nog ingen som anser att det är aktuellt längre. På tisdag kommer nya förtroendesiffror för euron från SCB.
Kanske segrar förnuftets ljus
Frankrike är ett stort och ärofyllt land och har klagat hos EU-domstolen på att parlamentet har minskat antalet möten i franska Strasbourg och hellre träffas i Bryssel. På Lucia avgör domstolen fördragstvisten. Vi får hoppas ljusdrottningen sprider förnuftets ljus över EU.
Än har han inte bildat stil
Varenda partiledare med självaktning håller sommartal. Det spelar ingen roll om de har något att säga eller inte, tal ska hållas. Fredrik Reinfeldt har sedan han blev partiledare också hållit jultal, en sedvänja som kollegerna dock inte plockat upp. Nästa måndag är det dags.
Hon brukar få som hon vill
EU:s ledare samlas till ännu ett krismöte på torsdag och fredag. Den här gången gäller det eurozonens bankunion, en konstruktion som har den tyska kanslern Angela Merkels fulla stöd, eftersom den ska ge mer stabilitet. Och hon brukar få som hon vill. Nästan jämt, faktiskt.