Nu kan jag sätta mig in i mammas våndor

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ännu en helg har passerat. Ännu en helg har vi klarat oss. Familjen är intakt och oskadd. Vi får några dagars lugn, men på fredag är det dags igen. De flesta föräldrar med barn i de sena tonåren känner den molande oro som hemsöker oss när vi vet att ungarna är där ute någonstans i den brakande, bråkande storstadsnatten. Vi ligger i sängen och lyssnar. På gatans skrik och sirenernas sång – och efter befrielsens steg i trappan eller nyckel i dörren.

Stela som pinnar, rent själsligt. Vi försöker tänka på annat. Räknar får och hoppas snart domna bort. Men osäkerheten gör sömnen svår. Och vin dricker vi alltmer sällan dessa kvällar då en plötslig händelse kan kräva nykter bilkörning i hög fart.

Vi prövar mobilen. Tjugoåringen svarar från en pub som låter stimmig, men hans röst är stadig. Artonåringen låter skönt kaxig, som alltid när mobilsvaret går på. Ringer igen, fyra signaler utan napp.

Nu, och egentligen först nu, kan jag till fullo sätta mig in i de våndor som min egen mamma fick genomlida när jag och brorsan var ute och skojade runt utan en tanke på att ringa hem. Herregud, vi hade inte ens mobiltelefoner. Vi flög helt under radarn och kunde aldrig fatta hur hon kunde vakna när vi kom smygande i gryningen.

Sanningen var såklart att hon knappt hade sovit. Och nu är det min tur att brottas med det oundvikliga som den självklara friheten innebär. Ångest är vår arvedel.

Artonåringen ringer. Hon hade inte hört telefonen. Hon dansar på en klubb nere vid hamnen. Hon ska snart gå hem. Puss. Vägen från klubben till hemmet kantas av potentiella hot och hemskheter. Det är alltså en helt vanlig stadsmiljö en lördagsnatt. Vad som helst kan hända, det får nog anses bevisat vid det här laget. Att man är blond och arton ger knappast fri lejd.

Vänder på kudden ett varv och stirrar vidare i mörkret. Vad är det egentligen jag är orolig för? Projektionerna i skallen är som snabba filmklipp. Ett felsteg, fel klädstil, ett förfluget ord, ett oturligt möte, en slump. Vad som helst. Kan hända.

Polisförbundet gnydde till om klen budgetsatsning. Men kan fler poliser trygga min nattsömn? Kanske. Delvis. Ibland. Fast ändå: högst på önskelistan står en helt annan umgängeskultur med större respekt för andra människor, inte minst unga tjejer. Drömma kan man ju. Till slut.