The Boss drev Carolan ur oss
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-05-23
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Svetten har torkat och handflatorna svalnat efter Springsteens galna gospelgala i söndags - men känslan kommer att leva kvar länge.
Steg för steg drev han Carolan ur oss, alla våra onda vanföreställningar om innebörden av musikalisk passion, och allt vi blivit avtrubbade att tolka som äkta känslor framstod plötsligt som kejsarens nya scenkläder.
Särskilt i skenet av schlagertramset var det en befrielse att någon återupprättade begreppen Passion, Övertygelse och Själ. Alla de starka känslobegrepp vi vant oss att betrakta som triviala reklamklyschor.
Faktum är att dessa ursprungligen stora ord har reducerats till floskler, förstärkningsord som används för att sälja allt från läskeblask till pensionsfonder. Vart man än vänder sig är det nån som påstår sig vara passionerad, när dom egentligen bara menar att dom är duktiga på att tillverka bilar, till exempel.
Devalveringen av våra känslomässiga nyckelord pågår överallt. Näringslivet är särskilt duktiga på att missbruka. Det räcker att kolla några slumpvisa platsannonser. Om man ska få jobb måste man vara Hängiven. Man ska ha en stark Övertygelse. Man ska vara Passionerad (vilket i realiteten betyder att man ska acceptera massor av obetald övertid). Och man ska Brinna.
"Vi söker dig som brinner för softwarelösningar (eller aluminiumprofiler / mätutrustning / vitvaror"what-ever)". Det räcker inte med bra betyg och kompetens. Den som ska komma någonstans måste brinna av passion och övertygelse.
Och det är galenskap. Det är inte för arbetsgivaren som du ska ha passion, glöd, hängivenhet - det ska du ha för dina vänner, dina relationer, dina drömmar, ditt liv.
Det är inte för softwarelösningar man ska brinna. Det är för kärlek, rättvisa, gemenskap och mänsklighet.
Den glödande gospel som Springsteen nästan satte fyr på Hovets isstadion med, den har sitt ursprung i en tid då musiken var ett redskap för social utveckling. En del av låtarna har hundra år på nacken men känns rykande dagsfärska.
Synd att Mona Sahlin var den enda politiker som fick ta del av denna lektion i konsten att blotta sin själ och leverera sin övertygelse.
För någonstans bakom våra politikers Lordimasker av ISO-certifierad svensk lagomhet måste det väl brinna en låga?
Säg att det är så. Annars vet jag inte vad jag ska göra av mig.