Bakom ratten blir vi alla folkpartister
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-09-12
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det hela är ytterst trivialt. Jag börjar backa ut från en parkering på ett köpcentrum men blir avbruten av en ilsken tuta. En nyvaxad Volvokombi kommer från ingenstans och blir så förorättad att den bara måste yla av harm. Oj, så arg den är.
När jag till slut rullar iväg ligger den framför, fortfarande skakande av vrede. Jag kryper på ettan och skrapar med gasfoten. Plötsligt stannar den blanka arga bilen. En långsmal man vecklar ut sig ur förarsätet och kliver ut.
Han tittar mot mig. Jag höjer mina händer över ratten i en gest som betyder ”förlåt mig, det var inte meningen att skrämma din blanka bil”. Hans mun rör sig ilsket. Jag vevar ner rutan för att ta del av hans budskap.
Hur skulle det vara om du tittade i backspegeln nästa gång? säger han. Sedan skakar han på huvudet i en gest som betyder att det är synd om mig för att jag är mindre vetande.
Hans fråga är naturlig men samtidigt idiotisk. Vad menar han egentligen med nästa gång? Vill han verkligen att jag ska svara på hur det skulle vara? Vilket då, skulle vara?
Han vecklar in sin långsmalhet och kör iväg med bilen som nu förvandlats till en triumfvagn eftersom han är så enormt nöjd med sin egen insats.
Jag lufsar efter: åthutad, uppfostrad, förödmjukad. Jag har fått lära mig veta hut. Jag har fått mig en tankeställare. Nu är det ordning på torpet igen. Den långsmale har satt ned foten och pekat med hela handen i samma disciplinerade rörelse.
Jag rättar till backspegeln, ser mig själv i ögonen och inser att det lika gärna kunde ha varit jag. Som den gången jag bad en darrande kvinna förklara varför hon kört in i min bil bakifrån. Som om det vore avsiktligt.
Jo, jag har vevat med pekpinnen och krävt ordning och reda i trafiken. Spanat på mina medtrafikanter, ständigt redo att slå ner på varje felsteg, tillrättavisa och betygsätta, med ord, gester och tuta i värsta fall. Det har jag gjort, och det har du också.
Ty bakom ratten är vi alla folkpartister.
Väl hemma kan jag inte gå ur bilen. För första gången på en evighet spelar P3 en låt som får mig att sitta på helspänn. Den handlar om ideal, drömmar, frihet och den uppmuntran till självförverkligande som politiken borde handla om. Jag sväljer den genom öronen och njuter av varje tugga.
”I Wish I Was A Punk Rocker (With Flowers In My Hair)” med Sandi Thom. En frisk påminnelse om vikten av peace, love and understanding i såväl trafik som politik.