Det är ingen lek att få tag på en barnläkare
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-02-26
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag ligger i sängen och försöker få en femåring att somna. Det är särskilt svårt eftersom ännu en hosta plötsligt dykt upp från ingenstans. Han var frisk för en kvart sedan. Nu hostar han var sjunde sekund. Jag bävar ännu oftare.
Nu för tiden vet man ju inte heller om det är fågelinfluensan, sars eller något nytt datavirus som har slagit till. Så jag ligger i barnsäng och bävar. Inte för att jag tror att hans sista stund är kommen, men för att jag vet att det blir jobbigt om han blir för sjuk. Då måste man nämligen sjukskriva sig själv och sedan ägna en hel arbetsdag åt att få tid hos en doktor eller ett recept på penicillin.
Att få hjälp med en krasslig femåring borde vara en barnlek i ett land som Sverige. Tvärtom är det en frustrerande och stundtals förnedrande process. Vägen till en barnläkare är som en labyrint. Det krävs list, styrka och fräckhet för att nå fram. Därför är detta ett stående diskussionsämne föräldrar emellan: hur man överlistar systemet.
Ett stort problem är att systemet ständigt byter skepnad. Ena stunden ska man ha listat sig hos nån husläkare, nästa dag blir man hänvisad till akuten, sen ska man gå till vårdcentralen som lika plötsligt läggs ner. Det är ryckigt och oberäkneligt, och om man har turen att ha relativt friska barn hinner spelreglerna ändras mellan varje läkarbesök.
Detta – som väl kallas vårdkrisen – gäller inte bara barn som prenumererar på allehanda snuvor genom dagis och skola. Det gäller gamla, skraltiga, osäkra och djupt ovilliga att ligga till last. Det gäller invandrare som inte ens kan beskriva en hosta utan tolk. Och helt vanliga svennar som måste sjukskriva sig för att ha tid att köa till doktorn för att bli sjukskrivna.
I landets andra stad ska det nu bli ännu svårare för vanliga människor att gå till doktorn. Ett antal vårdcentraler ska läggas ned efter politiska beslut. Genom att genomföra en bisarr effektivitetsmätning på stadens 34 vårdcentraler har dock politikerna försökt skifta fokus. Det nya är läkarnas lathet.
En effektiv vårdcentral kan behandla 4 400 besök per år. En ineffektiv vårdcentral klarar bara 1 300. Nu pratar vi inte om patienter av kött och blod, utan om fyrkantiga legobitar som sjukvårdspolitikerna kan köra genom ett dataprogram och få fram en helt egen verklighetsbeskrivning – där enskilda människor reduceras till statistiskt jämförbar röstboskap.
Jag skulle ljuga om jag påstod att jag följer debatten om sjukvårdens kris särskilt ingående. Det är bara ett av många nyhetsämnen som förstärker den tråkiga känslan av att leva i ett uppfuckat land. Ibland kommer dock en nyhet som biter tag, som till exempel den falske läkaren i Värmland härom sistens.
Den historien fick mig att tänka på Lars Engqvist. Tänk om han inte är en riktig socialminister? Tänk om han bara utger sig för att vara socialminister? Det skulle ju faktiskt förklara en hel del.