Det är dags att döda Kalle Anka
Ungarna satte sig närmast motvilligt i soffan. Själv somnade jag redan innan tomten hade stämplat dockan i baken.
När jag vaknade var saken klar. Kalle Anka måste dö.
Hur länge har egentligen denna tradition härskat i det svenska julfirandet, där hela nationen bänkar sig som en man i soffan för att titta på lösryckta snuttar ur mestadels urgamla tecknade filmer från Disneyimperiet?
Faktum är att vi hållit på sedan 1959, alltså i snart ett halvt sekel. Det är väl inte helt friskt?
I slutet av 1990-talet var ”Kalle Anka och hans vänner önskar god jul” det mest sedda programmet i Sverige. Förra året kom det tvåa på topplistan. Rekordsiffran lyder på 4 165 000 tittare år 1999. Det motsvarar nästan halva befolkningen.
Det konstiga är inte att programmet blev populärt. På sextiotalet var det i princip enda chansen att se tecknad film i den statliga televisionens enda kanal. Ur ett folks svältfödda längtan efter arga ankor utan byxor uppstod efterhand en världsunik kult.
Det konstiga är att programmet fortfarande är populärt. Bristen på tecknad film och amerikansk underhållning är ju knappast kännetecknande för dagens utbud, och det är inte i första hand barnen som insisterar på att allt övrigt julfirande måste avstanna mellan 15.00 och 16.00 på julafton.
Och det är definitivt inte SVT, som varje år tvingas göda Disney med stora belopp för att visa koncernens reklamfilm. Men varje försök att lyfta programmet ur tablån har mötts med folkstorm. Inte ens förnyelse är möjlig. När Tjuren Ferdinand ersattes 1982 blev raseriet så stort att tv-ledningen backade och sände den avtrubbade tjuren direkt efter det ordinarie programmet.
Över huvud taget tycks vi svenskar ha extremt svårt att ompröva vårt tv-tittande under denna den största av tv-helger. Nykomlingar och okända inslag i tablån bemöts med stor skepsis, medan sönderkörda trotjänare belönas med slavisk dyrkan. Kalle och Karl-Bertil på julafton, och på nyårsafton bara måste det vara Grevinnan och betjänten (från 1963…). Däremellan trötta Svensson Svensson och minst en av Sällskapsresanfilmerna.
Jag skulle inget säga om vi emellanåt förenades runt något fantastiskt, som till exempel klassikern ”Livet är underbart” som SVT hade godheten att sända i lördags. Men merparten av den svenska tvångsmatningen är ju rätt medioker. Det gör vår nationella fixering ännu märkligare.
Vi skulle nog må bra av att säga adjö någon gång.