Man får känslan att någon på TV4 hatar drottningen
Jag ska ärligt säga att jag redan från början inte var särskilt förvånad över det möjliga faktum att drottning Silvias pappa var nazist under 1930- och 1940-talet. Han var tysk och bodde
i Tyskland under andra världskriget.
Var inte varenda tysk kotte nazist på den tiden? Var det inte ”avvikande” att INTE vara nazist? Jag kunde inte heller förstå att folk var upprörda över att drottningen möjligen inte var så förtjust i att berätta om sin pappas nazistiska förflutna. Om min pappa var nazist skulle jag inte heller springa runt och BABBLA om det till höger och vänster. Något så smärtsamt och svårt skulle man sannolikt vilja utforska på egen hand och inte inför det svenska folket. Men ändå skapades det ett anklagande medieklimat där det alltmer kändes som att det inte var Silvias pappa som var nazist, utan att det var Silvia själv och kanske också hela kungahuset. Jag förstod det inte. Varken Silvia eller någon annan i hovet kan väl lastas för saker som hennes pappa gjorde eller inte gjorde innan hon ens var född.
Men jag följde skeendena, såg TV4:s dokumentär om Walther Sommerlath som medelst gulnade dokument visade att han varit medlem i nazistpartiet och att han övertagit en fabrik från en judisk ingenjör vid namn Efim Wechsler. Drottning Silvia svarade genom att själv sjösätta en utredning av omständigheterna, som visade att Walther Sommerlath i utbyte mot fabriken skänkte egendom i Brasilien till Wechsler, dit han också flyttade.
Allt var rätt oklart och det bästa hade väl varit att släppa saken där. Men TV4 ville inte släppa saken. I veckan visade de ännu en undersökande dokumentär. Nu handlade det inte om drottning Silvia längre. Och knappt
heller om Silvias pappa. Nu handlade det om den utredning som drottning Silvia hade beställt. Var den verkligen korrekt gjord? frågade man sig. Det var snurrigare än någonsin.
TV4 gjorde alltså en timslång utredning – av en utredning. Det var nedflyttat ännu en nivå på skalan. Det var inte ens en jakt efter sanningen längre – det var en jakt efter felaktiga paragrafer. Teamet reste härsan tvärsan, jorden runt, tittade på nya gulnade dokument och intervjuade trötta professorer, som alla uttryckte sig oklart och förvirrat, och det var ju inte så konstigt, de hade ju aldrig hört talas om Sommerlath och kunde bara uttala sig generellt om saker och ting. Teamet grävde djupt i drottning Silvias beställda utredning. Det var nere på ordnivå, formuleringar som kanske var missvisande. Kan man verkligen kalla Silvias pappas uppgörelse med judiske Wechsler för en ”affärsuppgörelse”. Nej, det kunde man absolut inte, menade en halvsovande människa som satt med massvis av böcker bakom ryggen.
Det var inte journalistik – det var lingvistik. Det var inte allmänintresse – det var ointresse.
Och det är kanske inget att uppröras över. TV4 får väl göra vad de vill med sina pengar och om deras program är ovidkommande och usla så är det väl främst deras problem. Men det fanns något mörkt i det där programmet också, en doft av dold agenda där. Det hela kändes rent privat. Jag fick känslan att det sitter någon på TV4 och HATAR drottningen, som har bestämt sig för att begrava henne. Jag blev därför direkt illa berörd av att titta på programmet, för jag kände att jag befann mig i en smutsig konflikt som jag inte har med att göra.
Det stora finalnumret i programmet var en intervju med nazisten Albert Speers dotter. Det hade ju varit intressant att höra henne prata om sin far, om sin jakt efter sanningen. I stället tvingade teamet henne att svävande gissa saker om drottning Silvias pappa, en person som hon inte känner till och inte kan något om. Men hon sa kloka saker. ”Man skulle önska att alla som är ättlingar klarar av att se på sina föräldrar kritiskt och själva fortsätta att ställa kritiska frågor för att ta itu med familjens historia.”
Jag håller med. Men den svåra resan tycker jag att Silvia gott kan få göra utanför offentligheten.