Jag var säker på att det var slutet
11 futtiga rader.
Så litet är planet. Vi försöker knöla in våra kabinväskor under sätena framför men utrymmet räcker inte till och den stressade flygvärdinnan får rycka in och assistera. Några passagerare får dessutom byta platser så att vikten fördelas rätt. Så att vi inte riskerar att bli framtunga.
Någonstans här borde jag få panik. Jag flög ju ändå inte på sex långa år eftersom jag var så rädd.
I stället tar jag upp en bok och börjar läsa. Sippar förstrött på min juice, samtalar lite med sätesgrannen och tittar ut genom fönstret, som vilken avslappnad affärsresenär som helst.
Faktum är att jag inte är det minsta skräckslagen.
Så långt kan man alltså komma. Det går att bli fri från en alldeles förlamande fobi och sen sitta där och skämta tusentals meter uppe i luften som om det vore det mest naturliga i världen att befinna sig ovan molnen i en minimal propellfågel av aluminium.
När vi ska landa har vi kraftig motvind och planet kränger upp och ner och fram och tillbaka. Inte ens då börjar jag förbereda mig på att dö.
Jag har blivit botad.
En gång reste jag från Mexico City till Paris. Kvinnan som satt bredvid mig var helt övertygad om att vi skulle krascha, under prick hela flygningen. ”Oh my god we are going to die”, viskade hon med jämna mellanrum. Hon åt inte, hon drack inte, hon sov inte. Krampaktigt höll hon sina händer på sätet framför. När det var turbulens blundade hon så hårt att det såg ut som om ögonlocken skulle implodera.
Och jag kunde inte göra något för att trösta henne för jag var precis lika säker på att det här var slutet.
Jag fick söka hjälp.
Det var terapi och hypnos men framförallt någon slags insikt om att det inte finns något att göra förutom att släppa kontrollen. Ibland måste man bara släppa kontrollen.
Sen ska man 1) inte prata med andra som är flygrädda 2) gärna upprepa en lugnande ramsa vid start och landning 3) inte dricka för mycket alkohol. Ett glas rödvin är precis lagom.
Nuförtiden när jag flyger tänker jag att jag faktiskt kommer att komma fram. Att det finns ett liv efter luftfärden.
Det låter kanske självklart, men det tog mig lång tid att hamna i den tankebanan.
Och om jag kunde, så kan fan vem som helst.
Sommarplåga 2
Jag har aldrig i hela mitt liv haft en fästing. Knappt sett någon. De bara finns därute, som små äckliga blodsugande hot mot ens existens. Vi kan landa på månen och ha gps på våra mobiltelefoner men inte konstruera vapen som eliminerar meningslösa kryp från jordens yta. Helt otroligt.
Sommarplåga 1
Semester betyder fula kläder. Det går helt enkelt inte att klä sig snyggt i hetta. Vi kan landa på månen och ha gps på våra mobiltelefoner men inte konstruera plagg som går att använda när temperaturen överstiger 25 grader. Helt otroligt.