Vi ”kulturbarn” tar de fördelar vi får och skäms inte för det
Min redaktör har informerat mig om att det pågår en debatt om nepotism inom kultursfären. Att barn till kända och etablerade kulturarbetare, kallade ”kulturbarn”, har det lättare att ta sig in på tidningarnas redaktioner, bli utgivna av bokförlagen och komma upp på teatrarnas scener.
Jag har läst, eller snarare ögnat igenom, fyra kulturartiklar om detta och här kommer en summering. Typ.
Det började med GP Kulturs Sanna Samuelsson som menade att det finns en nepotism, att den är dålig för demokratin samt att de, alltså kulturbarnen, påstår sig vara dåliga på att mingla – men att det är LÖGN, för de är grymma på det.
Sen svarade Jack Hildén att det är tuffare än somliga tror att vara kulturbarn. Både Jack och Sannas artiklar är lite böliga och aningen för skrytiga för min smak. Nästa artikel är skriven av Victor Malm som alltså är Expressens kulturredaktör! Han är inte en dag över fjorton år. Tidigare kulturredaktörer på Expressen, som Bo Strömstedt och Leif Zern, måste ju vända sig i graven. (Sidospår: Jag litar inte på Leif Zerns teaterrecensioner. Nisse Schwartz däremot! Man kunde lita på Nisse.)
Hur som helst så menar Victor Malm att nepotismen inte är så farligt utbredd som man kanske tror inom kultursfären. Och att cementeringen av den ekonomiska eliten är ett bra mycket större problem.
Därefter uttalar sig GP:s Hynek Pallas. Min känsla är att det han skrev var bra. Men det var lite för långt och tråkigt för att jag skulle kunna ta till mig textens innehåll.
Nu är ju inga av dessa debattörer själva kulturbarn. Jack påstår sig vara det, men jag vet inte jag. Så varför inte gå till källan?
Båda mina föräldrar är journalister och författare, författaren Mirja Unge är min syssling eller om det är brylling, jag har ett porträtt av min släkting Albert Bonnier i mitt hem – och Fridtjuv Berg är min mormors farfar. Ja, DEN Fridtjuv Berg! Sveriges ecklesiastikminister som avskaffade gammelstavningen och beställde ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” av Selma Lagerlöf. Dessutom är Frida Stéenhoff min morfars moster. Vem hon är? Googla det.
Det råder i alla fall inget tvivel om att jag är ett kulturbarn. Som ett sådant ska jag nu svara på Sanna Samuelssons påstående om att det är lättare för sådana som mig att ta sig in i kulturbranschen.
Och svaret är så klart ja.
Jag har inget precist exempel på att jag fått jobb på grund av mitt släktskap men att det underlättat är jag övertygad om. Nu när jag tänker på det så är jag ganska säker på att jag fick jobb på P3 för att den som anställde mig gillade min mamma.
Skäms jag för det?
Nej.
Mycket på grund av att jag inte tycker om den känslan, men också för att man tar de fördelar man får.
Lite som snygga människor. Fan vad de har det för bra. Men kan man kräva att de ska tacka nej till jobb och möjligheter även om de fått dessa bara för att de är så härliga att vila ögonen på? Ja, i den bästa av världar, vilket denna värld förhoppningsvis inte är.
Är detta en fara för demokratin?
Vet inte.
Kommer jag kratta manegen för mitt eget barn?
Det kan ni ge er på!
När hon var nyfödd önskade jag henne en karriär som jurist eller revisor men ju mer jag lärt känna henne inser jag hur lik hon är mig och sin mamma. Och tro mig, vi har inget att tillföra samhället än möjligtvis som sketchkomiker.
Jag kommer göra allt för att knuffa undan Sannas barn till förmån för mitt. Det kommer inte bli särskilt svårt, eftersom de tydligen inte ens vet hur man minglar.