Schulman och Lagercrantz är inget kulturhot
Fokus på kulturbarnen gör att vi missar verkliga problem
Jag kommer inte att skriva något om mina föräldrar, eller huruvida de har bidragit till eller hämmat min väg till författarskapet. För mig är det lika intressant som när barnen på förskolan jag jobbar på säger ”min mamma är åklagare, min pappa är kock”, som ett mantra dagarna i ända.
Men ungefär som på förskolan låter det på Twitter just nu, när kulturdebatten har hamnat på en sådan extrem individnivå att jag får ont i ögonen av att läsa: ”Min mamma är städare, därför hade jag svårare att göra klassresan jag gjort nu. Min pappa är författare, därför har det varit lättare för mig att ge ut böcker men det ger mig faktiskt en massa ångest också.”
Detta efter Sanna Samuelssons artikel på Göteborgs-Postens kultursida, som rörde upp en hel del känslor.
Victor Malm skriver i en replik i Expressen att det inte gör så mycket att kultur och klass går i arv, att kulturellt kapital är relativt enkelt att ta igen. ”[…] en god del tur i lärar- och skollotteriet, intresse och engagemang, plus en grundläggande förmåga att läsa av sociala koder. Sedan är man hemma.”
En extremt förenklad beskrivning av nålsögat man faktiskt måste ta sig igenom för att komma in i kulturvärlden.
Hur många har egentligen tillgång till ett sammanhang där man kan smittas av de sociala koder som krävs? Hur många barn till ensamstående mammor, som har behövt jobba sedan de var tonåringar för att hjälpa till med hyran, har möjligheten att gå författarskola och jaga sina drömmar?
Det finns fler personer som heter Karin än personer som rasifieras på mitt förlag. Även kulturcheferna på både Expressen och Aftonbladet heter Karin.
I stället för att förhålla oss till den så kallade ”eliten”, som om det är den som har den slutgiltiga makten över kulturen, tycker jag att vi borde vända blicken mot makthavarna.
För vem är det egentligen som gör nedskärningar på kulturskolor och folkhögskolor? Alex Schulman?
Vems beslut var det som ledde till att författarskolan på Wiks folkhögskola lades ner? Var det David Lagercrantz?
Och vad händer om vi kickar ut Schulman och Lagercrantz från författarvärlden? Kommer fler barn från förorten få ge ut böcker då? I stället för att försöka slåss om den ytan som eliten tar plats på måste vi bredda kulturen.
Jag brukar skämta om det, men tycker egentligen det är oerhört sorgligt att det finns fler personer som heter Karin än personer som rasifieras på mitt förlag. Även kulturcheferna på både Expressen och Aftonbladet heter Karin. Och så länge det ser ut så – nästan överallt – tror jag tyvärr möjligheterna för att bredda kulturen på riktigt är små. Men lösningen är nog ändå inte att sparka ut alla som heter Karin.
Så vad kan vi själva göra för att åtgärda det här ändå uppenbara problemet? Och då menar jag inte problemet att kulturbarnet har lättare att få sina böcker utgivna, utan otillgängligheten till kulturvärlden för alla som inte har det kulturella eller ekonomiska kapitalet som krävs för att ens ha tid att försöka ta sig in.
Hur sprider vi rätt information till de som behöver den, hur gör vi kulturen mer inbjudande?
Ett exempel är plattformen Ansökningsbiblioteket, ett initiativ skapat av tre studenter på Konstfack, som är ett arkiv för ansökningar till konstskolor. För att ”avmystifiera konsten” och tillgängliggöra konstskolan.
Jag tror att fler liknande initiativ behövs inom alla kulturens områden, även på författarskolor där information som kan hjälpa fler personer att hitta in borde spridas på ett mer lättillgängligt sätt. Det är rätt väg att gå för att rikta om blicken från det lilla och individualistiska till något som faktiskt är ett samhällsproblem, som går och bör göras något åt.
För så länge den sosseborgerliga regeringen aktivt arbetar för att krympa möjligheterna för kultur, måste vi ändå kavla upp ärmarna och försöka lösa det själva.