Om allt är ett medicinskt problem är ingenting samhällets
Jag gick fortfarande i gymnasiet när jag bestämde mig för att gå till vårdcentralen för att jag inte sov. Jag kände mig yr och nästan fnissig, lätt i kroppen och i huvudet. De frågade om jag visste vad hypomani var och jag blev hemskickad med allvarliga blickar och en bunt broschyrer om bipolär sjukdom.
Jag lärde mig att det experterna trodde jag hade var ärftligt, kroniskt och de – vi? – som drabbades kunde förvänta oss ett tio, tjugo år kortare liv. Jag var tonåring och fick reda på att svängningarna skulle nog sabba chanserna till både karriär och familj, och det enda att göra var att börja äta tunga mediciner med många biverkningar, annars skulle allt gå ännu mer åt helvete.
Min vän Isabella Löwengrip har varit med om samma sak men i – som alltid, med henne – större skala. I Framgångspodden berättar hon om hur högt ekonomiskt spel och enorm press i samband med hennes omskrivna USA-flytt utvecklade något liknande mani, och hur hon efter sin hemkomst, krasch och hus- och bolagsförsäljning fick en bipolärdiagnos. En sjukdom som hon idag, när hon lever ett normalt (nåja) liv, inte visar några som helst symtom på.
I början av det här året öppnade den första mottagningen i Sverige helt inriktad på att avdiagnosticera människor, att hjälpa dem som på pappret har psykiatriska problem som de inte längre känner igen sig i. För precis som att en psykos kan utlösas av droger eller maratonlopp så verkar det vara lättare än de i vården trott att genom sitt sätt att tänka och leva framkalla även rätt allvarliga psykiatriska symtom, eller funktionsnedsättningar som autism och adhd.
Det är inte konstigt, migrän kan triggas av en chokladbit och epilepsi av en lampa. Att den västerländska livsstilen gör människor fysiskt sjuka vet alla, på just vårdcentralerna kryllar det av dem vars vanor sabbat deras kroppar. Hjärnan är inte annorlunda. För även om det ärftliga och det medfödda spelar roll avgörs måendet av betydligt mindre medicinska faktorer, om mål och mening, riktning och rutiner.
I mitt eget fall var det något så vardagligt som lite för ambitiösa betygs- och bantningsmål som nästan, via vården, skickade mig in i livslångt litiumberoende. (Jag slängde broschyrerna och dök inte upp på tiderna hos psykiatern, jag var som tur var inte bara störd utan även trotsig.) Nu, i tråkig trettioårsålder, vet jag att sömnbrist alltid ger mig en mullrande oro i kroppen, att jag sover sämre varje gång jag går och lägger mig hungrig, och att amygdalan börjar humma som en bikupa av kombinationen.
De som vill bli av med sina diagnoser har oftast fått dem som barn eller unga vuxna, innan de hunnit skaffa den sortens basal livskunskap. Då är det troligare att tänka att det är en själv det är fel på, inte omgivningen eller vanorna. Berättelsen om överdiagnosticerandet döljer berättelsen om samhällets riktiga problem, om unga som inte fått strukturen och gemenskapen som krävs för att se sig i den stora världen. På de problemen hjälper inte medicin, den sminkar över.