Lite vemodigt att inte få brev
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-10-04
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
En av sensommarens höjdpunkter var att plötsligt få 25 år gamla brev med mig själv som avsändare.
Ett tjockt brunt kuvert. Jag kände omedelbart igen handstilen. Christian, min polare sedan 1974. Rastlös, energisk, framåtlutad – precis som handstilen. Jag klöste upp kuvertet. Det var längesen sist, men känslan satt kvar.
Dåtiden slog upp i näsborrarna och något annat fick ögonen att tåras. Här kom närapå tio års brevkorrespondens i retur, ett kvartssekel senare.
Det tjocka kuvertet innehöll en bunt gamla brev som jag skickat till honom från mitten av sjuttiotalet och en bra bit in på åttiotalet.
Minns ni brev? Man satte sig ned med papper och penna, kuvert och frimärken. Dagen därpå – i bästa fall – nådde ens tankar fram till mottagaren. Det var på den tiden människor kunde skriva för hand.
Att skriva för hand eller på skrivmaskin innebar en frisk tröghet som skapade bättre språk. Man hann tänka innan man skrev.
På kvällen slog jag mig ned vid köksbordet med lätt darrande händer. Hur skulle det kännas, resan tillbaka till framtiden? Till en tid då man var tjugo år, ung och vuxen samtidigt i en värld som liknade vår men ändå var så annorlunda. Jag fällde fram läsglasögonen och tog upp det första brevet.
”Howdy stranger! När man nu sitter här och simulerar sjuk kan det ju passa väl med att hacka ned några rader till dig. Ja, jag har inte ens skam att simulera, utan jag bara sitter här och orkar inte jobba. Unga arbetare har ju som bekant ingen pliktkänsla. Tacka fan för det på ett sånt äckelföretag som detta”.
Nej, jag ska inte trötta er med mera. Innehållet i breven är och förblir mellan mig och Christian. Däremot kan jag berätta att vi var några jävla brevskrivare.
Med Kerouac som gemensam inspiratör vräkte vi ut våra unga själars inre över ark efter ark. Oläsligt för utomstående, men fantastiskt roligt för en i?dag medelålders man.
Faktum är att jag stundtals kände mig lite avundsjuk på min egen ungdom. Ännu värre: jag tänkte på om mina ungar kommer att ha lika mycket kul att berätta om.
Jag är den första att applådera både datorn, nätet och e-posten. Ändå känns det lite vemodigt att man aldrig får några brev längre. Enstaka vykort ibland, men aldrig ett riktigt brev där någon suttit ned och på allvar kommunicerat.
Annars är allt bra.