Havsracet var som en match mot Tyson
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-08-12
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det var ett skitigt jobb, men ett jobb som måste göras.
Någon var tvungen att sätta ett nytt hastighetsrekord och ta det svenska Blå bandet, Ystad-Haparanda, till havs.
Vi hade en fantastisk båt, hyfsade väderprognoser och en viss vilja att förverkliga det vi misslyckades med för ett år sedan på grund av fuldiesel.
Och om ni inte förstår hur skitigt det kan vara att köra cirka 130 mil med båt på 15 timmar och 26 minuter så ska jag berätta:
Att fylla tanken ur dunkar till havs betyder att man får en del petro-leumprodukter över sig. När man sedan dricker energidryck under luftfärderna så blandas sötklibbet med drivmedlet i kläderna och ansiktet. Och när man slutligen förflyttar sig akteröver för att pissa så fungerar inte det heller som vanligt. 50 knops fart motsvarar ett vinddrag på ungefär 30 meter per sekund. Och eftersom det närmar sig orkanstyrka så blir det ingen vanlig stråle, utan en kaskad av gula pärlor som far upp i baksuget och regnar tillbaks över leverantören.
Romantiker som älskar den sortens cocktail ska genast börja ägna sig åt båtsport.
Man slår sig hela tiden också. Det blir blåmärken överallt. Benen tränas fullkomligt ofrivilligt, värre än på något gym. Vi kan knappt böja oss ner i dag, och när vi försöker gå normalt ser det ut som om vi just har fått var sitt lavemang. Jag fick ett revben avslaget också, så nu klickar det varje gång jag tar ett djupt andetag.
Det gör ont att sporta, i alla fall till havs.
Veteranen Ante Malmgren, den tidigare och ursprunglige innehavaren av rekordet på svenska Blå bandet (18 timmar och 48 minuter), tröstade mig i går och sa:
-Jodå, det har hänt flera gånger att revbenen går av. Det kan ta tid innan det ordnar sig. Man får lämna gumman i fred ett tag bara "
Till skillnad från i andra tävlingsformer så brukar folk i båtracing hjälpa varandra. Ante är ett typexempel på en sådan kille. Han sitter på rekordet, men ger oss råd när vi vill sno det från honom.
Vi startade alltså i Ystad i torsdags morse: båtbyggaren Henrik Dahl, jag själv och Titti Schultz från Rix FM, som var med för att ge korrekta och sakliga rapporter i radion.
Hjältarna på Sjöräddningssällskapets station tog den officiella start-tiden, 04:53. Då hade ett annat gäng från Piteå, som ville snuva oss på konfekten och göra samma sak fast från andra hållet, redan brakat på söderut i elva timmar. (De slog det gamla rekordet med en timme, men fick bara stoltsera med det under dagen, för vi slog dem med två timmar.)
Målet är en västprick utanför ön Malören, vilket är en vacker liten rullstensö längst söderut i Haparanda skärgård.
Där finns en grund, men relativt skyddad hamn, där står ett litet kapell, ett gammalt lotshus och rader av småkåkar som i århundraden varit visten för de fiskelag som kommit för att hämta och salta strömming.
När vi dragit av på gasen och kom i land på svajande ben så kände vi oss som om vi gått en match mot Tyson, och sedan blivit överkörda av tåget.
Men Malörenborna hugsvalade oss med löjrom och renstek och tillbehör och mer eller mindre tvingade oss att sjunga allsång för att fira rekordet och ön och sommaren och livet. Vänligare människor får man leta efter.
Om vårt rekord kommer att hålla lika länge som Ante Malmgrens och Pelle Ericssons från 1999 är högst osäkert. Snacket i fortåkarbranschen säger att någon håller på att bygga ett ekipage med 3000 hästar, ett vidunder som ska bli oslagbart.
Men egentligen är Ante och Pelle de riktiga genierna, för det var de som kom på att man skulle ta uttrycket "från Ystad till Haparanda" på allvar och köra sträckan så fort som möjligt med båt.
Till skillnad från oss och andra som försökt så löste de uppgiften på ett civiliserat sätt; de gick iland i Öregrund och stannade en och en halv timme för att äta en stadig lunch.