Det här är en viktig dom
Sju års fängelse för grov misshandel.
Dagens dom i Södertörns tingsrätt är ännu en påminnelse om att Sverige redan har lagar mot vedervärdiga brott som begås i länder som Syrien.
Den fällde mannen var, precis som terroristerna som i hovrätten nyligen dömdes till livstids fängelse för två mord, enfaldig nog att spara en film från sin brottslighet.
En film utan vilken svenska myndigheter naturligtvis inte ens hade känt till tortyren i en källare i den syriska byn al-Haffah sommaren 2012.
Tortyr är ett starkt ord, men jag tror inte att någon som läser domskälen har någon invändning mot att jag använder det.
Misshandeln pågick i fem dygn. Gärningsmännen använde piska, batong, de slog med nävarna, offret, fastbunden på en stol, tvingades släcka glödande cigaretter med sina bara fötter och att plågoandarna hällde vätska i hans öppna sår.
Han trodde att han skulle dö. Han ville till slut dö.
Svåruthärdligt är det att läsa den passage i Södertörns tingsrätts resonemang där det konstateras att mannen varit återhållsam i sin berättelse och varit noggrann med att inte ge den åtalade för stor del av skulden. "Han begär exempelvis endast ersättning för sex av de tänder som saknas i hans mun".
Den åtalade mannen är av allt att döma optimistiskt lagd. Under rättegången åberopade han nödrätt och hävdade att han pressades till att delta i misshandeln, något som domstolen viftar bort.
Om han nu tvingades till detta skändliga brott, varför har han då stolt flera gånger lagt upp filmen på Facebook med kommentarer som "Vårt straff är hårt" och "Hehe hehe hee"?
Detta är samtidigt en dom som hade sett annorlunda ut om det inte vore för en utomordentlig journalistisk insats av Expressens reporter Terese Cristiansson.
Mannen dömdes till fem års fängelse för grov misshandel och folkrättsbrott innan offret hade identifierats. Då Cristiansson hittade honom i Turkiet utbröt viss juridisk kalabalik innan hovrätten återförvisade den överklagade domen till tingsrätten för ny prövning i första instans.
Nu fanns plötsligt ett brottsoffer och därmed också en mer komplett bild av motivet till misshandel.
Att gärningsmannen först dömdes för folkrättsbrott berodde på att det verkade som att offret tillhörde Assadregimen och att han hade fängslats på grund av konflikten.
Men det stämde inte. Han hade hoppat av regimstyrkorna och anslutit till en motståndsgrupp. Att han blev misshandlad i flera dygn berodde på att han hade hamnat i en dispyt med ledaren för motståndsgruppen.
Därmed föll åtalet om folkrättsbrott. Å andra sidan pågick det grova övergreppet betydligt längre tid än vad som framgår av filmen. Därför skärptes straffet med två år.
Det är en viktig dom. Den påminner om att vi faktiskt redan har de paragrafer som krävs för att bestraffa vidrigheter begångna i länder som Irak och Syrien, vad diverse lagstiftningsfundamentalistiska politiker och ledarskribenter än må ha inbillat sig.