Nu drabbas alla av 94-sjukdomen än en gång
En fråga förenar oss svenskar mer än någon annan. Den handlar inte om allemansrätten, vädret, midsommarnubben eller Kalle Anka på julafton. Den handlar om nostalgi. För varför kan inte alla somrar vara som sommaren 1994?
Vi minns den som om den inföll i går. Den febriga stämningen, solen, segergesterna, storbildsskärmarna på torgen, dansen i gryningen, skotten i Dallas. Känslan att få vara med om något fullkomligt magiskt, otänkbart, orimligt, underbart. Vi har ridit på vågen i 22 år. Burit med oss det där bronset som beviset på att vad som helst kan hända. Att det alltid finns en chans, även för ett litet kallt grovsnusande land i norr.
Så, inför varje mästerskap väcks något stort och pirrande inombords. Närmare bestämt en verklighetsfrånvändhet av alldeles gigantiska proportioner. Låt oss kalla den för 94-sjukdomen. Ett kroniskt ärr på våra kroppar, som gör att vi dagarna efter en riktigt usel EM-öppningsmatch som den mellan Sverige och Irland i förrgår, känner extra stor besvikelse och sorg och drar en djup unison suck från Skillinge till Svappavaara. Så här skulle det ju inte bli. Var är pulsen? Var är passionen? VAR ÄR STEFAN SCHWARZ?
94-sjukdomen karaktäriseras nämligen framförallt av symptomet förnekelse. De där pigga killarna som ledde oss fram till en tredjeplats i VM är inga pigga killar längre. Stefan Schwarz är till exempel 47 år. Henke Larsson 44. Och jag är inte 16, jag är 38. Jag hade förmodligen inte orkat dansa in i gryningen efter en match, jag är småbarnsförälder för bövelen. Ändå. Hoppet lever kvar. Tänk om Isaksson plötsligt börjar Ravelli-spexa lite där i målet? Är inte Guidetti lite lite lik Kennet Andersson om man kisar?
Ni hör, det är fan inte sunt.
Vi har inte ett toppat lag. Vi har Zlatan och ett trevligt gäng med ambitioner och vilja, men kanske inte så där överdrivet mycket mer. Vi har ingen snurrande Brolin och det är inte ens särskilt varmt i Frankrike. Häromdagen regnade det till exempel i Paris. Behovet av ett nytt gemensamt mästerskapsrus är enormt men det är dags att släppa taget nu. Vi dansade en sommar och det var den allra bästa sommaren. Hamrén & co kommer att få flyga hem utan bronsmedaljer och vi andra får fortsätta att prata om huruvida vi ska våga sätta fram utemöblerna till midsommar eller inte.