Lite champagne och fågelskådning
Kom nyss hem från fågelskådning i våtmarkerna vid Sandemars naturreservat nära Dalarö utanför Stockholm. Med kikare om halsen klafsade vi med tunga picknickkorgar över strandängarna.
Solen steg ur jorden och vårlärkorna jublade i skyn.
Hade nog aldrig uppfattat ett enda kvitter, om inte fågelnestorn Henrik Waldenström hade hejdat vårt stöveltramp och lärt oss att lyssna.
Att lyssna på fåglarnas olika melodier.
Så där stod vi och försökte skilja på gulsparvar, sånglärkor, rosenfinkar, rödbenor, brushannar och gluttsnäppor.
Fick också lära oss om fågelmammornas olika strategier.
Hur till exempel mamma storspov uppträder som en fullfjädrad Lisbeth Salander. Hur hon lägger sina ägg, ruvar lite och sedan drar. Och hur pappa storspov måste dra hela omvårdnadslasset ensam. Mata, fostra, beskydda.
Hur pappa ejder lämnar både hona och ungar. Hur han och de andra hannarna samlas i stora gäng och försvinner först till ytterskärgården och sedan till Danmark. Men hur honorna fixar det. Hur de har lärt sig att gå samman för att försvara sig själva och sina dunbollar mot de farliga trutarna.
Svanar och gäss är de som plockar flest jämställdhetspoäng. Här hjälps hannar och honor åt att vakta och fixa mat till ungarna. Och de här fågelfamiljerna är också de som klarar sig bäst.
Så blev det picknick i en skogsbacke. Filtar. Kaffe. Mackor. Och vännen A som aldrig någonsin missar en chans, att försöka överträffa verkligheten, korkade upp champagne. Ja, skål då. Och vi såg hur en häger flög med tunga vingar över våra huvuden.
Men ett tu så var fågellivet över. Alla stuvade in sig i sina bilar och var borta.
Min vän S som redan var tio minuter sen till ett möte, dumpade mig i ett bostadsområde någonstans i trafikröran vid Globen.
Irrade runt.
Var var jag?
Åt vilket håll låg tunnelbanan?
Då hörde jag plötsligt en björktrast skratta i en hängbjörk: Har det inte blivit för mycket champagne den här morgonen?