Vi lever i ett tillstånd av brist – brist på tid
En busskur.
Ett väntrum.
En tågkupé.
En hålighet där du kan få vara för dig själv.
Där du får vara i fred med dina tankar och segla in i din egen tankevärld.
Om du har någon.
Om du mot alla odds har lyckats upprätthålla en glipa till dig själv. Och stå emot den här söndersmulade tidsandan, där både makten och du själv bara frågar efter vad du kan göra.
Vad du kan göra på kortast möjliga tid.
I sin avhandling ”Väntan – etnografiskt kollage kring ett mellanrum” lyfter etnologen Anita Beckman fram något helt otidsenligt.
Hon lyfter fram väntan.
Att vänta.
Anita Beckman har intresserat sig för vad hon kallar gliporna och mellanrummen. De där osynliga skrymslena där det plötsligt kan uppenbara sig ett rum.
Ett oväntat rum i tiden.
Ett rum där du kan få lära känna dig själv och höra dig mumla: Vad vill jag? Vad vill jag egentligen?
Beckman har intervjuat åtta 30-plussare med almanackor i stil med: Föräldramöte. Jobbkurs. Kalas. Hämta pass. Mamma. Fabian. Kurs. Mamma. Drop in-kaffe. Läkarbesök. Kvartssamtal. Skolsköterskan. Facket.
En av kvinnorna säger: Det känns som jag inte skulle överleva. Att hoppa av tåget skulle vara en prestigeförlust. När jag är stressad, då tänker jag, att om jag ger upp nu, så blir jag arbetslös. Inga pengar, mitt barn kommer inte ha något att äta och jag blir socialfall för det finns inga jobb…
Både män och kvinnor i Beckmans undersökning lever i ett tillstånd av brist.
Av brist på tid.
Och de längtar efter något långsamt, efter den långsamma tiden.
De längtar efter en tid som inte bryr sig. Som inte bryr sig om att du sitter där i en busskur och glor.
De längtar efter en tid där inte alla sätter press på dig. Där inte alla gastar efter dig och dina tjänster.
Ditt heliga ingripande.
Väntan är oberäknelig, säger Anita Beckman i sin avhandling.
Väntan kan finnas litet här och där. Överallt och ingenstans.
Väntan kan vara att vänta på en buss, men det kan också vara att vänta barn.
Väntan kan vara att stå i en systemkö, men det kan också vara att vänta på att någon ska höra av sig.
Väntan kan vara något existentiellt.
Det kan vara att vänta på sitt liv.
På att jag äntligen ska börja leva igen.