Sakta höjs värmen av SD och snart kokas vi
Läs Ronnie Sandahls krönika
Ett iskallt besked mitt i indiansommaren. Sverigedemokraterna får 5,6 procent i senaste opinionsundersökningen. Vågmästare i riksdagen.
Samtidigt läser jag boken ”Världens lyckligaste folk”. På onsdag sänder TV4 en dokumentär med samma titel. Här undersöker journalisten Lena Sundström hur hyggliga gamla Danmark blev ett av Europas mest främlingsfientliga länder.
Hon beskriver en gradvis förskjutning: vad som plötsligt anses vara okej att säga och inte. Ett land där ordet rasist har ersatts av realist.
En domning.
Allt kan bli normalt. Unge-fär som när man kokar grodor. Om man direkt vrider upp kokplattan till maximal värme hoppar grodorna ur grytan. Om man däremot höjer värmen i etapper, och låter grodorna vänja sig, då märker de inte den gradvisa förändringen. Sedan kokar det.
Dansk Folkeparti är inte alls olikt Sverigedemokraterna: ett parti för människor som ofta inleder meningar med: Jag är inte rasist, men...
I det danska samhället har Dansk Folkeparti fungerat som en trojansk häst. Även om partiet inte är mer än landets tredje största har de framgångsrikt styrt debatten bort från klasspolitik till en regelrätt rasism.
De stora danska partierna sa länge att de vägrade samarbeta med Dansk Folkeparti. Precis som alla svenska riksdagspartier säger nu. Sedan skedde förskjutningen. Domningen.
Först tog den danska högern, och så småningom även vänstern, efter den främlingsfientliga retoriken. Allt för att kunna samarbeta med vågmästaren i Folketinget. Medierna drogs med. Det dröjde inte många år. Nu är de flesta partier hårda kritiker till invandringen.
I Sverige ser vi samma vulgarisering av debatten: Folkpartiets krav på språktest för invandrare, Moderaternas svenskkontrakt.
Och sakta har SD blivit mer rumsrena. 5,6 procent. Vågmästare. Sällan omnämns partiet ens som främlingsfientligt längre.
Människor är både form-bara och glömska. Om de dessutom rör sig i grupp blir rörelsen omärklig. Allt kan bli normalt.
Eller som språkläraren Adil Erdem säger i ”Världens lyckligaste folk”:
– Först låter det väldigt skrämmande. Sedan låter det nog okej. Och sedan låter det bara okej.
Om fem eller tio år kan vi leva i ett land där rasister kallas realister.
Det är ingen domedagsprofetia. Bara ett enkelt konstaterande. Värmen höjs gradvis. Sedan kokar det.