Kung och drottning på våra sedlar, tack

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är lika bra att erkänna med en gång. När jag läser listan – Astrid Lindgren, Ingmar Bergman, Greta Garbo, Birgit Nilsson, Dag Hammarskjöld, Evert Taube – känner jag hur näsan rynkas.

Visst, det är min näsa, mitt ansvar. Men vissa reaktioner passerar inte hålla-koll-på-centrum.

Jag tycker att det ska vara kungar på sedlarna. Så enkelt är det. Kungar och drottningar. Ni kan invända att

vadå, det är ju inte kungar och drottningar allena på sedlarna ens i dag. Nej, just det. Vi har länge befunnit oss på ett sluttande plan. Är det konstigt att det, som alltid, slutar med Astrid Lindgren? Folklighetens minsta gemensamma nämnare.

Man ska antagligen vara glad att de stannade där de stannade. Vi kunde ha fått Madicken på 100-lappen och Emil, den lille agrarkapitalisten, på 200-lappen. Leif Pagrotsky har varit med och fattat beslutet. Det kunde ha slutat med att vi fick en tusenlapp med Ace of Base.

Man får vara tacksam för det lilla.

Nu är det förstås en struntsak, det här. Men just den här struntsaken kan också kallas symbolfråga, och till skillnad från vad en del vill lura i oss är symbolfrågor viktiga.

Vad symboliserar de nya sedlarna?

Enligt Riksbanksfullmäktige ”positiva och viktiga kulturella insatser under 1900-talet” som ”på ett positivt och representativt sätt speglar det svenska kulturarvet och olika delar av Sverige”. För säkerhets skull lägger fullmäktige till: ”En jämn fördelning mellan kvinnor och män har varit en självklar utgångspunkt”.

Jag vet inte vad ni får för intryck när ni läser de där formuleringarna, men mitt är att de nya sedlarna representerar en inkännande och samtidskladdig riksbank. En riksbank av samma slag som sådana där lärare som baserar sina lektioner på dataspel, rapmusik och tv-serier. En småputtrigt inställsam riksbank, som slängt slipsen och ser allvarlig ut när

någon nämner genusteori.

Det är säkert mig det är fel på, men jag trivs bäst med en riksbank som påminner om en förstoppad mumie. En charmlös riksbank, som inte fjäskar för någon. En riksbank som får en att lägga händerna på ryggen, så att linjalen inte når att rappa till över knogarna.

Kungar och drottningar. Det är vad som skulle ha behövts för att lugna mig. Nu kan ingen inbilla mig att vi är något annat än en nation i utförsbacke.