Döpt efter en terrorist – son till en terrorist
Nästan ingenting fäster.
Av ren nyfikenhet promenerar jag förbi Bryggargatan. Vad förväntar jag mig att se?
Några poliser i neongula västar står och huttrar. På håll hörs ett dragspel. Det snöar.
Ungefär som att läsa artiklarna om Taimour Abdulwahab. Hundratals tidningssidor och ändå vet jag ingenting om honom. Skolkamraterna i Tranås minns knappt 28-åringen.
Han gjorde inget väsen av sig, säger de. Alla vittnesmål från barndomen saknar lukt och smak: han gillade fotboll, han festade ibland.
En hel uppväxt utan att märkas. Det känns på sätt och vis mycket svenskt.
Jo, förresten. En bild på Daily Mails förstasida får fäste i mig. Tre små barn tittar in i kameran. De är finklädda. Rubriken: The babies he left behind.
Det är en gammal journalistisk sanning: de bästa historierna berättas inte förrän långt efteråt.
När röken skingrats och tv-kamerorna riktats åt ett annat håll. John Herseys mästerliga skildring i spåren av Hiroshimabomben är ett exempel, Truman Capotes ”Med kallt blod” ett annat.
Vem ska skriva berättelsen om Taimour Abdulwahab?
Självmordsbombaren från Tranås.
Det låter som en gammal ”Beck”-rulle. Gösta Ekman i sladdrig trenchcoat på uppdrag i småländskt vinterslask.
Vem bor i Tranås numera? Hyland kom därifrån. Det är länge sedan.
Taimour Abdulwahab bodde där. Men ingen minns honom ordentligt. På bilderna är hans ansiktsdrag så vaga att jag redan sekunden efter att jag bläddrat vidare har glömt hur han ser ut.
Men fotografiet av de tre finklädda barnen är omöjligt att glömma. Pojken föddes i somras. Han döptes till Osama, efter bin Ladin.
Sex månader gammal nu. Döpt efter en terrorist. Son till en terrorist.
När får Osama veta varför pappa inte finns? Kommer familjen att ljuga? Säga att pappa dog i en bilolycka?
Den mest intressanta historien om självmordsbombaren från Tranås skrivs inte nu.
En minnesanteckning: om tjugo år måste jag söka upp Osama. Vem är han då?
När röken skingrats och man kan säga: detta hände, så här blev det.
Vem blir man om pappa var självmordsbombare medan andras farsor var svetsare och optiker.
Men nu, vad kan sägas? Vid Bryggargatan står poliserna och studsar på stället för att hålla värmen. Några meter bort står en man och kissar i en port.
Det snöar.