Männens våldskultur driver in dem i kriget
”Jihad behöver inte dig, du behöver jihad” vrålar den maskerade mannen, som sitter på marken med ett vapen i sitt knä.
Öh? Jag fattar ärligt talat inte vad det ska betyda.
Men videon har beskrivits som den första svenskspråkiga jihad-filmen och budskapet är att svenska killar ska packa sina väskor och åka ner till striderna i Syrien.
Forskarna Magnus Ranstorp och Peder Hyllengren pratar om de så kallade terror-resorna.
Livsfarliga och destruktiva krigsäventyr som arga unga män ger sig ut på för att ansluta till arméer, rebeller och islamistiska grupper. Det är ingen megastor reseindustri – ett 70-tal personer från Sverige och Danmark har enligt Säpo dragit till Syrien för att delta i den väpnade kampen. Bli hjältar i ett avlägset krig.
På nätet googlar jag lätt fram hemmagjorda, våldsförhärligande Youtube-klipp. När – om – de kommer hem är de ofta radikaliserade och skadade av trauman.
Så sent som för några dagar sen kom rapporter från Syrien om blodiga massakrer på civila, däribland även barn och kvinnor, i sunnitiska kustbyar.
Hur kan man längta hit, till våldet och fasorna?
Religionen är drivkraften, påstår främlingsfientliga som ser alla muslimer som potentiella terrorister. Men man behöver inte leta länge för att hitta precis samma fenomen på annat håll.
Numera hyllas svenskarna som deltog i spanska inbördeskriget på 1930-talet som hjältar i Facebookgrupper på nätet. Trots att det var förbjudet i Sverige åkte hundratals antifascister för att slåss mot Franco.
Hyllade författare som George Orwell och Ernest Hemingway slöt upp bakom brigaderna och skrev lyriskt om sina krigsupplevelser. Hemingway var närmast besatt. ”Allt jag känner till är krig, resten känns som en dröm”, förklarade han efter att som 19-åring frivilligt ha tjänstgjort i första världskriget. När han inte skrev vackra romaner från fronten hobbysköt han granater och privatspanade efter ubåtar på Kuba.
I dag tar unga män frivilligt jobb som legosoldater i de privata militära ”säkerhetsföretagen” som tagit över i Irak. Andra åker till Syrien, för att delta i ett krig som egentligen inte är deras. Vad driver dem? Svaret finns i vår djupt rotade, manliga våldskultur.