En fjäskis och en rasist stoppar Bildt
En är en rasist, den andra en fjäskis.
Dessa två personer hindrar EU att få den utrikesminister som – äntligen – skulle ge Europa profil och betydelse i världspolitiken.
Frågan påskyndas, när det i veckan står klart, att Tjeckien som sista land undertecknar Lissabonfördraget. De 27 medlemsländerna kan då på allvar diskutera namnen till Unionens verkliga toppost: dess förste höge representant för utrikes- och säkerhetspolitik på riktigt med beslutsmandat och budget.
Carl Bildt är kandidat till posten.
Men Nicolas Sarkozy, Frankrikes president, ställer sig i vägen. Sarkozy ogillar, att Bildt verkar för att Turkiet, som bättre än förr följer kraven på mänskliga rättigheter, med tiden ska få medlemskap. Turkarna är fler än fransmännen, 72 miljoner mot 62. Sarkozy ser i islamofobisk anda ett kulturhinder. Turkarna är muslimer. Den vidsynte Bildt är därför fel man.
I Europas största land, Tyskland (82 miljoner), ogillar samtidigt förbundskanslern, Angela Merkel, Bildts syn på Ryssland. Merkel, som växte upp i det Sovjetstyrda Östtyskland, kan prata ryska med Vladimir Putin.
Putin i sin tur, som var spion placerad i Östtyskland, kan prata tyska med Merkel. I denna gosestämning önskar Merkel att Europa ligger lågt med kritik av Putin för den tilltagande diktaturen i hans land. Den principfaste Bildt har en för Merkel bevärande åsikt: han ser likheten mellan Rysslands krig och annekteringar i Georgien 2008 och Hitlers intervention i Tjeckoslovakien 1938. Merkels politik är: utmana aldrig ryssen, då stryper han gastillförseln.
Så synd att Rasist och Fjäskis stoppar Bildt. Ty när jag tänker efter, slår det mig, att före Bildts historiska kunskap och tuffa ord om Rysslands intrång i Georgien har jag aldrig varit stolt över en svensk utrikespolitisk position.
Tills dess hade vi i 70 år haft utrikesministrar med ryggrad av geléhallon. Politiken bestod av undfallenhet.
Betrakta tronföljden i Arvfurstens palats. Genom andra världskriget satt Christian Günther där. Han stod fadder för transiteringstrafiken från Tyskland till Norge genom Sverige med tyska soldater och krigsmateriel. Han följdes av Östen Undén. Dennes signatur fanns på utlämningen till Sovjet av baltiska krigsflyktingar.
Åren med Torsten Nilsson, Krister Wickman och Sven Andersson präglades av att statsminister Olof Palme bestämde. Gerillaromantik. Likgiltighet för biståndsländernas hållning till demokrati och mänskliga rättigheter. Fortsatt nej till Natomedlemskap. Beskrivning av EU som rikesmansklubben i Bryssel.
Den borgerliga parentesen Söder-Blix-Ullsten var just det: en parentes. Sedan kom Lennart Bodström, som trivdes bäst i öststater, och Sten Andersson, som motarbetade Baltstaternas frigörelse. Margaretha af Ugglas och Lena Hjelm-Wallén avsatte inga spår och Anna Lindh är hågkommen för att ha satt muslimer på CIA-plan till behandling i tortyrkammare. Laila Freivalds är lämnad till glömskan men jag kommer på att jag inget ont har att säga om den svassige Jan Eliasson.
I denna kungalängd sticker den framsynte, fördomsfrie, sanningssägande Bildt ut. Trots att EU har 500 miljoner människor (mot Amerikas 300) är EU en pygmé i världspolitiken. Den brittiske akademikern Timothy Garton Ash har beskrivit Europa som något man flyger över, på väg någon annanstans. Ett ålderdomshem. En kontinent på självvald väg mot irrelevans, splittrad och skenhelig. Det här är vad betraktare i Washington, Moskva och Peking säger om Europa. Och det måste vi européer ändra på.
Det skulle Bildt kunnat göra om han finge chansen. Nu blir det i stället, sa en av UD:s veteraner till mig, någon ängslig liten sak från ett harmlöst litet land. EU får en motsvarighet till FN:s Ban Ki-moon.