Männen maskerar inte ens sin kåthet
Läs Ronnie Sandahls kolumn
Den gamle mannen haltar fram i vattenbrynet.
Jag sitter bara tio meter från honom på en strandservering och äter middag. Han går hukad över tomflaskorna som sköljts upp på stranden. Han har inga händer, bara trubbiga stumpar, och tvingas därför fånga varje tomglas med båda armarna.
De våta flaskorna halkar ständigt ur hans grepp.
Efter en vecka på den thailändska paradisön Koh Samui står den mig upp i halsen, min plötsliga status som kolonialherre.
Överallt dessa parodiskt övertydliga detaljer som tillsammans utgör en snårskog av samvetskval.
Lappen på hotellrummet när vi kommer: det råder vattenbrist på ön, men det kommer inte att påverka er! Duscha så länge ni vill!
Servicen som först är häpnadsväckande, men som snart blir obekväm – en konstant påminnelse om skillnaden mellan den som har och den som inte har.
Dessutom begår jag misstaget att läsa JM Coetzees ”Pojkår” nere vid poolen. Romanen skildrar författarens barndomsår som privilegierad vit i rasförtryckets Sydafrika.
När jag sedan går upp från poolen möter jag en städerska i hotelltrappan. Hon pressar sig med ryggen mot väggen och bugar förläget.
I huvudet klingar den svenska förevändningen: thailändarna är ju ett så vänligt folk!
Med ungefär samma logik som när torskarna hävdar att thailändska kvinnor har en ”mycket mer avslappnad relation till sex”.
På barerna längs strandgatan ser jag dagligen hur de svettiga männen i baseballkeps inte ens maskerar sin kåthet när artonåriga servitriser serverar dem öl.
På hotellet märker jag hur de europeiska sjuåringarna lär sig att ge den thailändska personalen order.
Och genom att ständigt se igenom alla andra turister slipper jag se igenom mig själv.
Den gamle mannen i vattenbrynet, en skrattretande enkel bild, men sann.
Jag kommer att tänka på en skamfylld scen ur ”Pojkår”. Coetzee fyller år och bjuder sina tre bästa skolkamrater till en glassbar. Men medan glassbägarna serveras strömmar färgade barn till fönstren. Där står de sedan och tittar medan de vita pojkarna äter sina glassar. Coetzee tänker att han borde be personalen att schasa bort dem, men inser att det är för sent, allt är redan förstört.
Och nu, nere i vattenbrynet plockar mannen fortfarande tomflaskor med sina armstumpar.
Snart kommer efterrätten.