Han gav oss historiens märkligaste filmkyss
Så var det för sent att bli kysst av Marlon Brando. Det var när han besökte Larry King det hände. Ni kanske minns.
Larry King är den där grävlingen på CNN. Han brukar sitta i skjortärmarna med sina berömda hängslen som två fartränder över bröstet. Alla de stora har besökt Larry. Han småpratar med dem, ställer en och annan kinkig fråga och så låter han tittarna ringa in och ställa egna frågor.
Det ser lätt ut. Det säger något om hur proffsig han är, Larry King. För att få ett så enkelt program att fungera är inte alls lätt. Det ska vara intressant och ändå roligt. Allvarligt och ändå fartfyllt. Smart och folkligt.
Allt hänger på gästen, brukar det heta när man pratar om såna program. Men det är förstås inte sant. Allt hänger på programledaren. Han måste ha full kontroll. Och dessutom få det att verka lätt.
Det är inte ofta Larry King blir ställd. Han har varit med om det mesta, och det i direktsändning. Men så kom Marlon Brando på besök.
Det var något djupt tragiskt med Marlon Brando. En av 1900-talets mest begåvade skådespelare. Ändå ville det sig inte riktigt. Så här i efterhand måste det erkännas att de flesta av de filmer han var med i, med tiden ofta i små biroller, var riktigt dåliga. Och Brandos egna insatser gjorde inte mycket för att lyfta dem. Men så fanns de där fantastiska ögonblicken. De tidiga, förstås: "Storstadshamn" och "Linje lusta", till exempel. Och de senare: "Apocalypse now", "Gudfadern".
Det var som om han inte riktigt hade någon makt över sin egen talang. Ibland blev det genialt. Ibland pinsamt. Och så var det hans eget liv, förstås.
Alltid i strid för någon mer eller mindre begriplig sak. Passionerat.
Okontrollerat. Oftast sorgligt. Och på samma sätt med kärleken. Märkliga äktenskap och märkliga skilsmässor. En son som mördade dotterns man. Dottern som hängde sig.
Mitt i alltihop Marlon själv. Ibland framstod han nästan som en åskådare till sitt eget liv. Som om han inte kunde göra något annat än att låta det hela ha sin gång. Bara gråta och rysa och skratta åt det, precis som alla vi andra.
Och nu satt han hos Larry King. Stämningen var konstig. Plötsligt lutar sig Marlon fram. Vad skulle hända? För en gångs skull såg Larry King liten och osäker ut.
Så kysser Marlon Larry på munnen.
Kanske är det filmhistoriens märkligaste kyss.
Inget ont om den hyperkontrollerade Larry King. Men den okontrollerade Marlon Brando var ändå strået vassare.