De här frågorna borde partierna ställa sig nu
En majoritet av riksdagspartierna har all anledning att ställa sig två grundläggande frågor.
Den första handlar om vad de själva gör för fel.
Den andra vad Jimmie Åkesson gör som förefaller vara mitt i prick.
I dag sparkar det politiska året igång när statsminister Stefan Löfven (S) håller sitt sommartal.
Han är inte ensam om att ha problem. I valet i höstas var ett enda parti framgångrikt, Sverigedemokraterna som mer än fördubblade sitt väljarstöd.
Sedan dess har inget förändrats. SD:s framgångar har fortsatt enligt samstämmiga väljarbarometrar. Medan riksdagens äldre partier backar eller står och stampar.
Wow-faktorn saknas, helt enkelt. Det är rent och helt men inte särskilt spännande. Inte visionärt, inte framåtsyftande, inte kul.
En av anledningarna till det kan vara att partierna lägger sig nära varandra av rädsla för att tappa de viktiga mittenväljarna, de som avgör vem som vinner och vem som förlorar.
Två exempel. Alliansen satsade statliga pengar på det som kallades förstelärare i ett försök att höja läraryrkets status.
Bortsett från den kryptiska beteckningen kopierades konceptet av den nuvarande regeringen. Men nu kallas det lärarlyftet.
Det andra exemplet är också från skolans värld. Alliansen införde en så kallad räkna-skriva-garanti i lågstadiet. Eleverna skulle nå målen. Om inte skulle extra resurser sättas in.
Den nuvarande regeringen har, med stöd av Vänsterpartiet, lagt fram samma garanti. Men nu med tillägget att det ska omfatta även förskoleklasser, ”sexårs”.
Men partierna, utom SD, måste också fundera över vad Jimmie Åkesson gör som är rätt. Någonting har ju karln annars skulle inte Sverigedemokraterna segla fram som de gör.
I grunden handlar det om något mycket enkelt. De exploaterar människors rädsla. Rädsla för förändring och för vad det kan innebära för det egna livet.
Det är populism eftersom världen aldrig någonsin stått stilla. Förändring är ett normaltillstånd och kommer så att förbli i evinnerlig tid.
Det måste de andra partierna berätta. De måste säga att sjukvården, kollektivtrafiken och all form av renhållning skulle falla ihop utan flyktingar och invandrare. De måste säga att annars blir det som i Finland där befolkningen snart minskar och ingen kan ta hand om gamlingarna.
Och de måste erkänna att det finns problem. Hanteringsproblem, som exempelvis skolklasser med för få svensktalande, som måste åtgärdas.
Möjligheter och problem. Det är politikens fokus. Varför överge dem när det handlar om nyanlända till Sverige?
