Du är en löjlig idiot – med en liten snopp
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-06-05
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det klagas på studenterna som åker runt i stan och väsnas från lastbilsflak med enformiga ramsor om sin förträfflighet, framskrikna av sårigt sluddrande halsar till ackompanjemang av dunkande discobas.
Folk skriver insändare. Man ringer till myndigheter. Det talas om förbud.
Reaktionen är överdriven. Det finns betydligt värre saker att hetsa upp sig över. Till exempel borde vi ta itu med sommaridioten, en mycket värre fridstörare än de stackars glada studenterna.
Sommaridioten känns framförallt igen på sitt läte, eller rättare sagt lätet från det han har mellan benen. En lugn och fridfull gata förvandlas plötsligt till en krigszon. Åtminstone är det vår första tanke när den målsökande roboten kommer farande. Vi håller för öronen och söker oss mot husväggarna.
Det är sommaridioten. På sin motorcykel.
Ni vet vem jag menar, för ni har också lärt er att avsky hans motorcykel och hans sätt att dra gasen i botten så att den övervarvade motorn skriker som ett jetplan i för trånga byxor.
Det högoktaniga brunstvrålet ingår i den försommarsvenska stadsbilden – obegripligt nog utan ingripande från ordningsmakten som borde ta sommaridioten i örat och lära honom veta hut.
Jag har i princip inget emot motorcyklar. Brummet från en riktig motorcykel kan vara en mäktig upplevelse med säregen poetisk kraft. Men då pratar vi om riktiga doningar, inte anabola symaskiner med bara acceleration och ingen själ.
Ljudet från just sommaridiotens motorcykel är direkt människofientligt, särskilt när det blåses upp till groteska decibelstyrkor som skär som en svetslåga genom det offentliga rummet.
Det är givetvis ett jävla oskick att fara omkring och skrämma både gamla tanter och medelålders kolumnister. Vi hötter med käppen och muttrar ord som stävja och vredgas.
Men det är mer än så. Det handlar om en klassisk form av manligt maktmissbruk, utövad av små män som i likhet med den danske fotbollsidioten med hela sitt väsen skriker: Se mig, hör mig, frukta mig!
Jovisst, vi ser och hör dig, och ibland blir vi rädda för att du verkar så fullkomligt bindgalen i din rusiga fartblindhet. Vi blir rädda för dig på samma sätt som vi blir rädda för überpumpade muskelbiffar, drogade pitbullägare, ölchockade fotbollshuliganer och andra mindre lyckade representanter för manligheten.
Men mest av allt tycker vi att du är irriterande och löjlig. Och att du har en liten snopp.