För många drömde om lite för mycket
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-10-02
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det var en gång en Drömfabrik.
Och det var rätt så många som snodde runt där i fabriken. På olika nivåer så klart. Men de hade i alla fall två saker gemensamt.
De närde en Dröm.
Och de trodde att någon annan skulle betala för den där Drömmen.
Mig varde givet.
Här talar jag alltså om finanskrisen. Om den ekonomiska oredan som är oss hack i häl och som redan har börjat tafsa på vår trygghet. Som nafsar efter våra besparingar, vårt sparkapital. Som sänker värdet på våra aktier och pensionssparande.
Som höjer räntan.
Som sätter käppar i hjulet.
Träffar min vän ekonomen i en hotellobby vid Slussen i Stockholm. Han har bråttom. Med några pennstreck ritar han hur den långa kedjan av olika drömmar har fått bankjättar och bolåneinstitut att plötsligt falla ihop som korthus.
Han talar om olika krediter:
1. Sunda krediter.
2. Okey krediter.
3. Usla krediter.
Och det är de usla krediterna som tillsammans med drömmar och girighet har skapat den kriscocktail vi nu simmar runt i.
Wall Street tjänar pengar på ständig expansion, förklarar min vän ekonomen. Och vägen till de stora vinsterna har legat i att så många som möjligt har fått förverkliga sin Dröm.
Även de som inte haft råd.
Ett litet hus. Ett företag. Några nya maskiner till verkstaden.
Med låga räntor och nästan ingen amortering har de fattiga lockats till att ”göra sin Dröm”.
En förmån som har drivit på expansionen ännu mer. Och vad hände då?
Jo, alla blev så lyckliga.
Aktieägarna blev så lyckliga över sina vinster, att de lät bonusar vina som hagelskurar över direktörerna. Driftiga män och kvinnor belönades utan att behöva riskera en enda dollar av sina egna pengar.
En förmån som till slut fick Drömfabriken att koka över.
En dag slog de usla krediterna tillbaka. Allt fler kunde inte betala ränta eller amorteringar och i USA är det då bara att gå till banken och lämna tillbaka hus och lån.
Det är tack och hej.
En förmån som har fått banker och låneinstitut att kollapsa. Inga kunder, inga ränteinkomster. Räntorna har skjutit i höjden.
Så vad är då lösningen? frågar jag min vän ekonomen.
”En sund kreditgivning”, svarar han och drar sedan iväg med sin stora bil över Slussen.
Det var en gång en Drömfabrik.