Min fru går och duschar - då är jag fast i ostkupan
Jag fixar med maten i köket och det plingar till i telefonen, ah, det är ett meddelande på Instagram. Jag fiskar fram min enhet och sen försvinner världen. Jag står med böjd nacke, krökt som en ostbåge, och tittar ner i telefonen. Bläddrar bland bilder och meddelanden, det susar i systemet, en vänlig bris, som björkar i sommarkvällen när det mojnar.
Vad som händer sen är diffust. Jag hör ett barn skrika, men det känns inte verkligt. Det är ett dovt, främmande ljud. Burkigt. Det är som om jag befinner mig inne i en ostkupa, ljuden kommer utanför den. Jag känner en liten hand rycka i mitt byxben, men det känns inte som att det är mitt ben det hela gäller, jag är stum och dum och bedövad, det är bara jag och min feed, det finns inget annat.
Men så vaknar jag upp ur trancen av att min fru står framför mig. Hon skakar mina axlar och ropar: ”VAD ÄR DET MED DIG? HÖR DU INTE ATT BARNEN SKRIKER?”
Och jag tittar ner på den gråtande ungen, jag nästan i chock.
Vad är det som händer med mig?
En mörk insikt har börjat komma till mig. Det märks främst på kvällarna, när barnen somnat och jag ligger i soffan och kollar telefonen. Och så kommer min fru in i rummet - då lägger jag blixtsnabbt undan den innan hon hunnit in. Det är mitt sätt att säga: ”Nej, jag ligger inte här och kollar telefonen! Absolut inte! Jag skiter väl i den mackapären!” Och så kollar vi tv och det plingar till i min telefon och den första impulsen är ju att kasta sig mot den och girigt vittja den på ny information. Men jag ligger kvar, stel som en pinne, vill inte visa min fru vilka krafter som rör sig här. Så jag tittar med fast blick på tv:n, men jag tänker bara på telefonen. Vad var det för pling? Kan hon inte bara gå härifrån, göra sig nåt ärende, kan inte något av barnen vakna? Jag vill veta vad det var för pling!
”Jag tar en dusch”, säger hon och när hon försvinner så är det en lycklig stund, det är återigen bara jag och min telefon, suset i systemet är tillbaka, jag är tillbaka i ostkupan, där tiden går snabbare - en minut i ostkupan motsvarar åtta i den verkliga världen, så jag hinner knappt börja fibbla innan min fru är tillbaka, jag hör hennes ljud i rummet intill och jag kastar telefonen mot soffbordet precis innan hon visar sig i dörröppningen.
Och jag säger det inte, men jag tänker det: ”Hej, jag heter Alex och jag är mobilberoende.”