Vuxenvärldens idioti skrämmer
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2007-06-11
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Alla föräldrars mardröm har fått ett nytt ansikte.
Denna gång tillhör det en Christer Aggett, 32. Han är hivsmittad. Under de senaste åren har han träffat hundratals tjejer på nätet. Flera av dem i nedre tonåren.
I min egen tidning läser jag att många föräldrar nu har gett sina barn internetförbud.
– Sätt in filter i datorerna så att barnen inte kommer in på sajter med sex och porr, säger Margaretha Lewenhagen, kammaråklagare och ”specialist på it-brott”.
Min lillasyster är fjorton år gammal. Hon tillbringar stor del av sitt dygn uppkopplad. Inuti mig väcks samma rädslor som hos alla andra, samma jävla ilska och frustration.
Men mest av allt skräms jag av vuxenvärldens idioti.
Tonåren är ett helvete med grillkrydda i tandställningen.
Antingen är man för ful eller för pluggig eller för dum eller bara ingen, ingen alls.
Nätet är och ska vara en fristad. Där finns inga vuxna som säger att du har konstiga kläder, inga åttondeklassare som slår dig på överarmen.
Du får vara hur mycket eller lite du önskar: nördig, cool, kåt, arg, rädd eller stöddig. Du är vem du vill.
Och som med allting annat som är fantastiskt rymmer det faror. Men vem ska en fjortonåring tala med i det uppskruvade tonläge som råder?
Jag har ett förslag. Inför internetkunskap som ett obligatoriskt ämne på högstadiet.
Diskutera nätmobbningen. Tala om nätsex och porrsurfande. Om vilka fakta man kan lita på i en tid då internet har förvandlats till ett stinkande eldorado av lögner och förtal. Två timmar i veckan. Unga lärare. Små grupper. Samtal, samtal, samtal.
Men de livrädda vill ha filter och förbud.
Ty med en tydlig fiende – och ett förbud mot denna eller detta – är världen visserligen mindre sann men avsevärt mycket enklare.
I april var det våldsamma tv-spel som skulle förbjudas efter att 32 personer skjutits till döds på ett universitet i Virginia. Efter skolmassakern i Columbine 1999 var det Marilyn Mansons musik som ansågs bära skulden till att två elever sköt ihjäl tolv av sina skolkamrater.
Nu är vi där igen.
Samma rädsla, samma uppskruvade tonläge.
Men fortfarande är ingenting svårare än Marilyn Manson säger det, när han i Michael Moores dokumentär får frågan om vad han vill säga till ungdomarna i Columbine.
– Ingenting, svarar Manson. Jag skulle lyssna på vad dom har att säga.