Ett blygsamt bidrag till att göra världen bättre
Västvärlden har blivit besatt av Stefan Zweig, den världsberömde österrikiske författaren som skildrade världen före första världskriget. Det görs filmer, utställningar, skrivs böcker och hans egna publiceras på nytt.
Zweigs memoarer, ”Die Welt von gestern”, Världen av i går, publicerades första gången av exilförlaget Bermann–Fischer i Stockholm 1942. Det fanns ingen stor marknad för en memoar publicerad på tyska i Stockholm. Nazisterna härskade ännu i Stortyskland. Få brydde sig om Europa före första världskriget när det andra fortfarande utkämpades.
Zweigs memoarer är en större succé nu, 76 år efter publiceringen.
Det har väl med vår fascination över en svunnen tillvaro att göra, och en svunnen kultur, den judiska i Europa, och över hur plötsligt allt kan ställas på ända.
Stefan Zweig älskade sitt yrke, vann berömmelse, kvinnor, litterära triumfer, rikedom, ägde ett slott i Salzburg och en fantastisk samling originalmanuskript av gamla mästare. Ingen författare var så framgångsrik som han. Tills han tvingades lämna sitt hemland för att undgå nazisterna.
Nu har det kommit ännu en bok om Zweig och hans kolleger i exilen. ”Oostende 1936”. Några av tidens viktigaste författare, alla i exil, strålar den sommaren samman på den belgiska badorten.
Stefan Zweig. Joseph Roth. Arthur Koestler. Egon Erwin Kisch. Ernst Toller. Till exempel. De skriver och super, super och skrattar. Förvånansvärt många av dem ger sig på historiska ämnen, bort från samtiden som är alltför svår, outhärdlig.
Det är sommaren då Adolf Hitler är värd för olympiaden i Berlin.
Under ytan i supgillena lurade skräcken för den grymma samtiden, för de minskande inkomsterna, rädslan för att torka som skribent, hemlängtan, längtan efter publiken. Zweig begick 1942 självmord i Brasilien. Han postade sin memoarbok och tog livet av sig, tillsammans med sin nya fru Lotte. Ernst Toller begick självmord i New York. Joseph Roth söp ihjäl sig i Paris.
Den store tyske journalisten Kurt Tucholsky var inte med i Oostende sommaren 1936. Han tog livet av sig redan året innan. I Mariefred.
När jag läser en samling brev mellan Zweig och Joseph Roth är det strax fotnoterna som fångar mig, de kortfattade förklaringarna till vilka personerna i breven är. Så många självmord! Så många på flykt. Så många ruinerade liv.
Så många som mördas av nazisterna, däribland Roths första fru Friederike som likviderades i nazisternas dödshjälpsprogram 1940: hon tillhörde de sjuka som inte ansågs värdiga att beträda jorden.
Dessa böcker borde lära oss något om vår tids flyktingar.
Om de tysktalande författarnas förtvivlan var så stor när de befann sig i ett grannland eller i alla fall samma kultursfär som den de lämnat, hur är det då inte för dem som kommer till Europa från Mellanöstern eller Afrika?
Förra året föreslog jag Författarförbundets dåvarande ordförande Gunnar Ardelius att förbundet borde publicera texter av exilförfattare i Sverige. Det skulle göra dem till kolleger, yrkesmänniskor och individer i stället för svårbegripliga främlingar.
Det vore ett litet, blygsamt bidrag till att göra världen av i dag bättre.