Två sidor av det svenska myntet
I somras skulle riksbankschefen Stefan Ingves tala i riksdagen över ämnet ansvarsutkrävande. Det gjorde han nu inte. Ämnet ligger inte helt rätt för banken. I stället valde han att brodera på temat öppenhet och tydlighet. Ingves kunde inte nog understryka vikten av öppenhet och tydlighet, och – i all blygsamhet – ge banken högsta betyg.
Under det korta anförandet lyckades Ingves med prestationen att använda ordet ”öppenhet” arton gånger och mantrat ”öppenhet och tydlighet” elva gånger.
I onsdags gav så denna mäktiga institution ett fint exempel på vad ”öppenhet och tydlighet” innebär i praktisk handling. På väg ner i lågkonjunkturen och med en global finanskris under uppseglande, höjde banken sin styrränta.
”Ränteskrällen”, kallade Svenska Dagbladet tilltaget och slog fast:
”Beslutet tog analytikerna fullständigt på sängen.”
Dagens Nyheter förklarade att det var en ”onödig chock”, och att:
”Många känner sig lurade av Riksbanken.”
Nordeas chefsekonom blev så överrumplad av all denna tydlighet, att han brast ut i det språk bankdirektörer använder när ingen annan hör:
”Riksbanken chockar fett.”
Riksbankens tolkning av ”öppenhet och tydlighet” är uppenbarligen av samma slag som dess syn på ansvarsutkrävande._
Chocken bland bankerna var stor, men naturligtvis inte större än att de dagen efter höjde sina boräntor.
Intressant är att Riksbanken nu utsätts för samma kanonad av ilskna kommentarer från marknaden som politikerna en gång fick utstå. Nordeas chefsekonom kunde avslöja att utlänningar avstår från att investera i Sverige på grund av vår obegripliga riksbank. Det var samma argument som riksbankskramarna under alla år använde när de propagerade för att konjunkturpolitiken absolut inte fick skötas av politiker, utan skulle hanteras av oavsättbara experter, det vill säga av riksbanken.
Nu är det de oavsättbara experterna som skrämmer slag på utlänningarna. Men till skillnad mot politikerna går riksbanksdirektörerna tyvärr inte att byta ut, hur mycket öppenhet och tydlighet de än utsätter ekonomin för.
Lever Riksbanken i sin egen värld? frågade bankekonomerna upprört i onsdags. Den frågan är sedan länge besvarad.
Men bankekonomernas och analytikernas uppgift är inte att förstå inflationsriskerna, utan att förstå hur Riksbanken förstår inflationsriskerna.
Det är knappast någon nyhet att den svenska centralbanken systematiskt överskattar risker och kostnader för inflation, något som svenska folket får betala i form av lägre tillväxt och högre arbetslöshet. Detta har även utländska experter konstaterat. Överdriven inflationsskräck är förvisso en egenhet hos många centralbankschefer, men i Sverige har skräcken fått utvecklas fritt och med tiden blivit ett patologiskt tillstånd.
Sånt kan man söka för, dock inte här.
Men bankekonomer, börsanalytiker, och prognosmakare lever också i sin egen lilla värld. Om riksbanksdirektörerna blev tidigt traumatiserade av inflationsskräck, är marknadens folk maniska tvångsoptimister.
När börsen i somras började darra efter fyra års stadig uppgång och ständigt nya rekordnivåer, var råden de gamla vanliga från optimisterna: Ingen anledning till oro. Ha is i magen. Sitt still i båten.
Så kom då det väntade börsfallet. Budskapet upprepades mellan hårt sammanpressade käkar: Ingen oro. Still i båten. Is i magen.
Sett så här i efterhand förefaller det ha varit en ganska klok åtgärd att faktiskt känna oro, ta hem vinsterna och sova gott.
Läget i ekonomin är alltså att en aktör med patologisk pessimism möter en tvångsoptimist. Båda två gör anspråk på att vara objektiva experter och enbart ta sakliga, närmast vetenskapliga hänsyn och veta vad som är bäst för ekonomi och välfärd.
Skräck och glädje är budskapet.
Tydligt nog.