Är jag dum i huvudet som inte oroar mig?
Det är en solig tisdagseftermiddag och jag kör hem från stan efter en lunch med Joachim.
Asfalten är blek och torr och jag bär kort skinnpaj till låga sneakers. Underbart! På lunchen har Joachim berättat att en vithaj siktats utanför Bohuslän.
För ett par veckor sedan hade Joachim berättat för barnen att klimatförändringarna kan göra att vi får besök av hajar i Sverige.
”DU SA KANSKE OM TRETTIO ÅR PAPPA” hade de gnytt ångestfyllt och anklagande i går kväll.
”VI SKA ALDRIG MER BADA” lovade de varpå Joachim pedagogiskt berättade om det bräckta anti-haj-vattnet på vår östra kustremsa.
Under lunchen pratar vi också om den varg som siktats på såväl Ölandsbron som andra platser i Kalmar.
Putin drar tillbaka sina styrkor från Syrien.
I Kalifornien förstör mandelodlarna jorden i sin desperata jakt på vatten.
Jag fäller ner solskyddet och kisar mot solen medan jag passerar ännu ett nybygge. Hela Kalmar är en byggarbetsplats. Varför då? Vad är det för mening att bygga för miljoners miljoner om jorden ändå ska gå under? Tja, någonstans måste vi ju bo tills det är dags att utrotas.
Jag vrider upp Kulturnyheterna på P1. En ny rapport visar att ungdomslitteraturen föregående år var mer våldsam än tidigare.
Maria Nilsson, lektor i litteraturvetenskap, förklarar det ökade våldet i litteraturen så här:
”Dels tror jag det beror på att vi lever i en orolig tid”
Rakt ut i bilkupéns solvarma luft säger jag ”Gör vi?”
Lever vi i en orolig tid? Jämfört med vad?
Jag vill hemskt gärna veta vad lektor Maria Nilsson menar med ”orolig tid”.
Har jag möjligen missat ett uppenbart hot?
Jag oroar mig nämligen inte ett dugg.
Jag kanske är lite dum i huvudet?
För överallt hör jag allt smartare människor skriva att de inte ser en framtid. Jag läser texter av synnerligen framstående tyckare som påstår att de är nära att ge upp.
Något kommer döda oss alla. Förmodligen fördumningen. Eller den slappa socialdemokratin, jag vet inte, de vet inte.
De verkar bara veta med säkerhet att det går åt helvete med alltihop.
För det första: om vi utgår ifrån att livet snart är över så kan vi lika gärna lägga oss ner och dö. Och jag vill leva.
För det andra: Jag och mänskligheten behöver ett eller flera vaga hot över våra huvuden för att vi ska sköta oss. Annars skulle lustarna ta över och ingen skulle längre gå till jobbet.
Fast vad vet jag, jag är eventuellt dum i huvudet.
Mandlarna tar slut, vattnet tar slut, Putin placerar sina styrkor på Gotland, Frans vinner Eurovision song contest, vi blir uppätna av en vithaj, Kalmarvargen river oss i stycken.
Jag är hemma. Jag parkerar bilen utanför huset och går in. Struntar i att ta in posten. Jag menar, vad är det för mening?
Veckans dom
Hovrätten har precis sänkt straffet för en trettioåring som var en duktig våldtäktsman och väntade på sin tur att våldta sitt offer. Väluppfostrade våldtäktsmän kan alltså förvänta sig en rabatt om ett år och 30 000 kronor.
Veckans dum
Anders Behring Breivik trivs inte i fängelset och stämmer norska staten. Sedan han klivit in i en gympasalen omgjord till rättssal höjer han sin högerarm rakt i synen på en polis, utan åtgärd. På en lekplats en bit bort skriver en mammabloggare ett indignerat inlägg om hur en annan mamma inte säger till sin unge.