Jag vill ju vara ett galet partyodjur men passar inte ens in på kyrkkaffe
Klockan är 16:30 och jag har återigen börjat med mina kvinnobestyr alldeles för sent.
Laget som Joachim tränar har vunnit ett derby med 4-3 i slutminuterna så han är säkert glad när han kommer innanför dörren. Men den uppsynen lär förbytas till vrede av tredje graden när han ser att jag springer runt naken och våt med brösten i händerna.
”Är du inte klar? Vi ska ju åka om en halvtimme!” kommer det heta.
På garderobens trasiga knopp hänger fyra klänningar som jag har burit tusen gånger förut. Någon av dem får det bli. Känslan är svullen och pluffs. Så patetiskt.
Det är så gulligt att jag gör så, hänger fram kandidater. En av de här blir det absolut. Jo, men när jag slår igen dörren och Joachim står på uppfarten med sin cykel och vrålar med en imaginär motor så ligger tretton klänningar, kjolar, toppar, blusar och spår av bittra tårar spridda över sängen.
Patetiskt, sa Bull.
Vi ska gå på fest. Stor fest med många gäster, inhyrt tält, tal, dans, allt det där som gör att man mentalt laddar ett par veckor i förväg.
Jag ska vara snygg!
Jag ska vara härlig!
Jag ska vara rolig!
Jag ska dansa med ett glas rosé höjt i den lyckliga himlen!
Och det börjar precis där. Augustivinden är snäll med mitt hår när vi cyklar till den södra delen av stan. Jag är ung, jag är vild, jag är fri!
Sedan går det en timme. Och jag är tråkig. De andra dansar och skrattar och kramas. Jag sitter och äter salta pinnar trots att jag är mätt av tre portioner buffé.
Varför sitter jag här som en bromskloss?
Man kanske skulle dricka mer?
Men jag är 36 år nu. Jag började dricka som 13-åring, jag orkar inte vara full längre. Jag vill bara ha roligt.
Jag ser mig omkring i tältet som vibrerar av åttiotalsmusik från högtalare blåtandad till Spotify. Listan är säkert noga genomtänkt för golvet ser ut som ett böljande hav av lössläppta kroppar. Trettio tomma plaststolar och så jag. De som hade sina bebisar med sig har kört hem för att amma.
Vad pratar man om på fest? Ska man prata på fest?
Jag tittar på Joachim som står på dansgolvet med händerna ovanför huvudet.
Jag skulle önska att jag var ett galet partyodjur som måste bäras hem över axeln men jag passar inte ens in på ett kyrkkaffe.
Hur blev jag pryd och inåtvänd och hur blev alla andra så glada?
Klockan är tolv och jag tänker att jag ska låta Joachim dansa en timme till.
Klockan ett smyger jag fram och säger att jag är trött. För det är jag. Dödens trött.
”Men vad tråkig du är!”
Och så cyklar vi hem genom natten medan tältet vrålar efter oss.
Joachims skjorta är blöt på ryggen av dansgolv och fest.
Och jag är tråkig.
Bästa känslan i hela världen
När brevlådan återigen fylls av jultidningsreklam och man först får panik eftersom man har fyra barn och om man ska vara rättvis ska alla barn få sälja jultidningar en gång. Men så minns man att när man har fyra barn så blir livet aldrig någonsin rättvist, så det BLIR inga jultidningar i år.
En lite mindre bra känsla
När dörrklockan ringer någon gång i början av oktober och någon annans unge står där med darrig underläpp. Sedan kommer det en till som darrar ännu mer. Men så länge det inte är mina barn så ska jag snällt köpa en kattkalender och ”Dassboken del 3”.