Fegt av regeringen att inte ta striden
Det finns tre möjliga svar på frågan varför regeringen inte röstar nej till den superkonservative nykomlingen i EU-kommissionen, Tonio Borg.
För att den är feg och anpasslig. För att den inte vill vara otrevlig. Eller för att den väljer sina strider?
Det handlar om kandidaten som är ny hälsoansvarig i EU-kommissionen, maltesaren Tonio Borg.
Han är en 55-årig kristdemokrat med mycket konservativa åsikter. Han vill att skilsmässor och aborter ska vara förbjudna och han säger tvärt nej till samkönade äktenskap, tre ståndpunkter som skulle omöjliggöra en politisk karriär i de flesta partier.
I debatten har EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) och hennes partikamrat Cecilia Wikström, liksom många andra, hävdat att Borg är olämplig för jobbet. En sådan stockkonservativ gubbe ska inte få ansvara för exempelvis kvinnohälsa i kommissionen.
Men i går backade Ohlsson. Sverige kommer inte att rösta emot Borg när hans utnämning tas upp till omröstning i ministerrådet. Vi får inte tillräckligt många allierade för att förhindra utnämningen och dessutom ser (det rådgivande) EU-parlamentet ut att rösta ja till Borg nästa vecka, var hennes tunna förklaring.
Det föranleder tre frågor.
Vem brottade ner Birgitta Ohlssons motstånd och tvingade henne att ställa sig med rumpan bar mot publiken? Reinfeldt, Björklund, Hägglund eller någon annan?
Hur mådde Birgitta Ohlsson när hon tvingades ge EU-parlamentet och andra medlemsländer skulden för att Sverige tycker att en karl som inte ens stödjer innehållet i EU:s portalparagraf ska få ett av unionens högsta politiska uppdrag? Halvdåligt, dåligt eller urdåligt?
Varför röstar Sverige inte nej, även om det blir en majoritet för Tonio Borg? För att vi är fega och anpassliga, för att vi inte vill vara otrevliga och bråka eller för att vi väljer våra strider?
Med en välvillig tolkning kan det handla om det senare. I slutet av nästa vecka ska EU:s regeringschefer slutförhandla unionens nästa långtidsbudget. Tillsammans med Storbritannien har Sverige gjort klart att budgeten inte ska växa, den måste moderniseras och den svenska budgetrabatten ska behålla sitt värde.
Det är en mångmiljardstrid för Sverige och därför viktigare att bråka om än Borgs vara eller ickevara i EU-kommissionen.
Men en, som det nu verkar, betydelselös markering visar ändå att man har en ståndpunkt, en attityd, en åsikt. Det har Sverige inte i fallet Tonio Borg. Som kvinna kan jag inte annat än beklaga.