Het fransk pussdebatt inget att släta över
I min sista kolumn förra året lanserade jag en liten appell för att få klarhet i det svenska kramandet.
Att både många etniska svenskar och invandrare finner vårt kramande konstlat står klart efter påföljande mejlskörd, men föga anade jag att en lika brännande fråga just skulle resas också i Frankrike.
Aude Picard-Wolff avslutade 2017 med att ifrågasätta en företeelse så fransk att den nästan tycks inskriven i grundlagen. Picard-Wolff är borgmästare i kommunen Morette i sydöstra Frankrike och meddelande nyligen sina 73 folkvalda kollegor i regionen att hon inte längre tänker kindpussa dem när de ses.
– Länge har jag dykt upp avsiktligt sent till fullmäktigemöten eftersom jag helt enkelt inte har lust att hälsa 73 kommunvalda med att kindpussas. Det är en ritual som stör mig, den är starkt knuten till ens sociala status, ålder och kön. Män kindpussar inte varandra utanför familjen och de närmsta vännerna. Det visar också att det finns en jämställdhetsaspekt här”, säger Aude Picard-Wolff till tidningen Dauphiné Libéré.
Nyheten spreds snabbt i riksmedier och orsakade, som det brukar heta, svallvågor.
Kindpussen är en vanlig hälsningsform i bland annat Syd- och Östeuropa, delar av arabvärlden och Latinamerika. När Emmanuel Macron kysser Angela Merkel en gång på varje kind vid de europeiska toppmötena ser det för många nordbor generande intimt ut. Försök krama en fransman och var beredd på en liknande reaktion. I Sydeuropa betraktas kramen som en närmast sexuell invit, medan pussandet är något man lär sig redan som barn.
La bise är sedan länge väl förankrad i den närmsta släkt- och vänkretsen, men precis som med den svenska kramen är det relativt nyligen som fransmännen börjat kindpussas också i professionella sammanhang.
Enligt sociologen Alain d’Iribarne hänger det ihop med den alltmer intima synen på arbete. I takt med att de öppna kontorslandskapet och teambuilding-ideal fått fäste i Frankrike har kindpussen spridit sig till kontoret.
– Ritualen är ett arv från 68-rörelsen och handlade från början om att bryta med gamla hierarkier och formalitet, säger d’Iribarne till tidningen 20 Minutes.
Att frågan är komplex i Frankrike är tydligt. I samband med Metoo-rörelsens framfart i höstas beslutade en lokalavdelning av SNCF – motsvarande svenska SJ – att förbjuda kindpussandet mellan anställda och praktikanter. Det fick den lokala fackklubben att se rött och hota med att ta frågan till domstol.
Paradoxalt nog är det barnen till 68:orna som är mest fientligt inställda till att kindpussas med kollegorna. Undersökningar visar att en majoritet av de unga fransmännen tycker att kindpussen på jobbet känns både omodern och sexistisk, medan äldre generationer snarare ser den som en civilisatorisk artighetsgest.
Huruvida la bise bidrar positivt till gruppdynamiken på arbetsplatsen är förstås svårt att avgöra. Helt klart är i alla fall att den stjäl tid från jobbet. När tidningen Le populaire du centre bestämde sig för att mäta hur många minuter en kvinnlig medarbetare i snitt lägger på att kindpussas med sina kollegor på morgonen blev resultatet frapperande:
Strax över fem minuter om dagen, eller tre hela arbetsdagar per år, går åt till arbetspassets inledande pusskalas.