Killen som är ”intresserad av yttrandefrihet” är alltid jättejobbig
Har du träffat en person som är “intresserad av yttrandefrihet”? Han – det är oftast en han – vill högljutt diskutera insemination på din IVF-behandlade kompis babyshower, berättar utförligt om massinvandringens långtgående effekter i grannsamverkansgruppen på Facebook och startar bråk om Svenska Kyrkans politisering på din pappas begravning. Han beskriver sig ofta högljutt som “tystad” samtidigt som ingen annan får en syl i vädret, och hans sätt att prata är numera mer påverkat av de senaste årens internetdebatter än av att umgås med nära och kära. Oavsett om han har rätt eller fel i sak lyckas han åtminstone alltid med en sak, att vara jättejobbig.
Att läsa nyheterna denna långa vinter har varit en prövning i tålamodet med dem, de jobbiga. För samtidigt som vi lärt oss om Sveriges försenade Nato-inträde, polisens nya terrorvarningar och ett säkerhetspolitiskt läge som är det sämsta på evigheter så smyger de jobbiga omkring, politikens jävliga gårdstomtar, som blåser på gnistorna i varje torr tuva de kommer åt.
Det är som det ska vara, har vi sagt till varandra. Svenska tonårsmammor får förvisso förbereda sina barn på mönstring med ett verkligt hot om krigstjänstgöring, men det är ju detta vi slåss för! De jättejobbiga är viktiga, den hängda Erdogan-dockan är viktig, dansken som eldar Koraner är viktig och irakiern som fick avslag på samma handling är lika viktig han, det säger lagen. Till och med att vifta med terrorflaggor på svensk mark är viktigt, tycker många. Det är ju när yttrandefriheten är som obekvämast vi måste stå upp för den, det är ju hela syftet?
För i skolan lär man sig att våra yttrandefrihetslagar är bland det svenskaste, och därmed finaste, som finns. Länder som inte fungerar precis som vårt är ju diktaturer med medeltida ideal eller mörka fasciststater som ingen bor i frivilligt. Att alltid skydda dåren längst bak (eller, allt oftare, längst fram) i rummet är så vi skyddar vår demokrati. De jättejobbigas sida är, helt enkelt, den enda sidan.
Samtidigt visar det sig att alla andra länder inte alls verkar lida av samma problem med de extremjobbiga som vi har. Finland – utan att vara varken DDR eller medeltida – har inte våra problem med offentlig pyromani. Vårt broderfolk fick ingen auktoritär skräckregim av att hålla ordning på de allra värst tourettesdrabbade med en lag mot blasfemi, heller.
Tvärtom verkar det vara så att det aningen mindre brinnande intresset för yttrandefrihet i Finland märkligt nog verkar hänga ihop med ett mer fritt sätt att prata. Finnarna kunde, exempelvis, ha en riktig debatt om Nato innan omsvängningen, medan Sverige plötsligt begärde inträdde med lika mycket förspel som bakom en gammal svensk dansbana. De finska riksdagsledamöterna kunde till och med tycka olika inom partierna, utan att drunkna i vrål om Putinkramare och krigets nyttiga idioter.
Kanske, alla viktiga principer till trots, så gäller samma sak i samhällsdebatten som i andra sociala situationer. För att något riktigt samtal ska kunna has, måste de allra jobbigaste först dämpas.