En politisk kupp i Botkyrka och en varböld som spricker
En moderat kupp ska givetvis presenteras i tjusig miljö.
Således valde Botkyrkas nya styre att möta pressen i Hågelby hus, en elegant byggnad i klassisk stil som salig LM Ericsson byggde och bodde i på den tiden högern ännu kämpade mot allmän rösträtt.
Men då var då och nu är nu och och Stina Lundgren, ledande moderat i kommunen, lyste av vad som såg ut att vara glädje då hon hälsade reportrar och fotografer välkomna.
Ämnet för tillställningen avslöjade Aftonbladet redan i morse, den socialdemokratiskt ledda alliansen i kommunen ska störtas, en ny koalition tar vid.
Lundgren var flankerad av fyra män, en milt sagt udda skara.
Där satt centerpartisten som sparkades ur den gamla ledningen på grund av påstådd illojalitet, kristdemokraten som nu byter sida, företrädaren för ett lokalt parti som drömmer om att Botkyrka ska splittras i två kommuner och socialdemokraten som leder de vildar som har lämnat sitt parti.
Vem sa att kommunpolitik är tråkigt?
Stina Lundgren fortsatte att le och stråla och berättade att ideologier har fått läggas åt sidan och att de fem partierna har arbetat fram en plattform, kriminaliteten ska bekämpas, ordning och reda ska råda, Botkyrkabornas framtid ska vara trygg.
Det här kan vara slutet på ett år av politiskt kaos. Det här kan vara början på ett nytt kaos. Time will tell.
Inte många kan ha missat att det länge har rått politisk cirkus i Botkyrka, men turerna har varit så många och snåriga och inflammerade att det finns skäl att blicka bakåt.
Ebba Östlin röstades i början på året bort som ordförande i kommunstyrelsen efter att först med knapp marginal förlorat en förtroendeomröstning inom socialdemokraterna i Botkyrka, ett möte där minst en gängbrottsling var närvarande.
Hennes anhängare hävdade att hon tvingades bort eftersom hon året innan stängt de fritidsgårdar ABF drev i kommunen, vilket i sin tur berodde på att en granskning visat att de hade infiltrerats av kriminella.
Motståndarna påstod att detta var struntprat och att petningen berodde på samarbetssvårigheter.
Det kan mycket väl ligga en hel del i den förklaringen, men falangen har haft svårt att komma runt besvärande omständigheter som att förtroendeomröstningen initierades av en ledande ABF-sosse och att det nya styret fyllts av representanter för bildningsförbundet.
Sedan dess har det varit ett liv och ett kiv, nio socialdemokratiska ledamöter i kommunfullmäktige har lämnat partiet och sitter kvar som vildar, 40 medlemmar begärde plötsligt utträde, anklagelser och motanklagelser har haglat i ett tonläge som får Scener ur ett äktenskap att framstå som en tebjudning och Magdalena Andersson har suttit i tv och valhänt parerat besvärande frågor.
Botkyrka har kort sagt blivit en riksstory och trots ett osedvanligt uppskruvat nyhetsläge med bombat sjukhus i Gaza och terrordåd med svenska dödsoffer i Bryssel var alla de stora mediehusen på plats.
Samtliga politiker på podiet fick ordet och representanten för Tullingepartiet berättade att han har gett upp drömmen om en egen kommun men i gengäld nu får en egen kommundelsnämnd och alla såg nöjda och glada ut.
Ja, det är så här kommunpolitik ofta fungerar, rikspolitikens låsningar saknas, pragmatism och ett jordnära förhållande till invånarna en förutsättning för att få saker gjorda.
Det är nu inte bara kommunpolitiken som är brokig. Även lokaljournalistiken är det. Yngste reporter var en tonårstjej från sajten Fanzingo, äldste en 81-årig man med käpp från radio Botkyrka.
34 av 75 mandat har den kommande alliansen. Inte egen majoritet, men det har inte heller den nuvarande.
Och Socialdemokraterna måste lyckas komma överens med såväl Vänsterpartiet som Sverigedemokraterna för att behålla makten.
Givetvis går det att ställa frågor om det demokratiskt legitima i att Botkyrkabor som röstade på S nu ser sina företrädare ta plats i en högerkonstellation.
Men politiken här är så rörig och känslorna så starka att en fullständigt realistiskt alternativ är att många av dessa väljare just nu piper av förtjusning.
Time will tell, som sagt. Nu väntar en omröstning i ett extra kommunfullmäktige.
Det är en märklig dag i ett märkligt politiskt drama och märkligast av allt är att det finns skäl att tro att Magdalena Andersson är nöjdare än till och med de närvarande politikerna.
Visst, hennes parti har lyckats slarva bort ett 29-årigt maktinnehav i en stor och viktig kommun genom ett agerande som med uppbjudande av all min vänlighet kan komma undan som klantighet.
Men oppositionsledaren kan trösta sig med en förhoppning om att en varböld nu spricker.
En varböld som har spridit sig i den socialdemokratiska kroppen och lett till en huvudvärk så kraftig att den inte hade gått över innan nästa valrörelse.